Det pirrade lite i kroppen av förväntan när hon klev in i omklädningsrummet för att byta om till sin första karateträning. Patric hade sagt att hon kunde ha en tröja och ett par byxor som man var rörlig i. I början behövde man inte ha karatedräkt, eller Gi som han kallade det för.

- Gin, hade han berättat, är vit. Överdelen ser ut som en morgonrock, men inte fullt så lång. Den ska gå ned till mitten av låret. Byxorna är stora i omfång och lätta att röra sig i. Man kan lätt gå ned i spagat, eller split, om man är så vig, utan att de smiter runt som ett ål­skinn runt benen. Både överdelen och byxorna är gjorda av ren bomull. Det finns olika tjocklekar på dem. En del är jättetunna, det är oftast den man har i början för det är den billigaste. Sedan finns det de som är tjockare. När man slår eller sparkar svischar det på ett speciellt sätt. När man hör det svischandet kopplar man det direkt till karaten. Själv har jag en tjockare Gi. Tyckte det var lika bra att köpa en sådan, eftersom jag visste att jag skulle fortsätta träna. En tjock Gi håller i många år så det är ju en investering, sade han och log.

Intresserat, hon visste inte varför för hon skulle ändå bara testa några gånger, hade hon lyssnat när Patric berättade lite kort om karaten och Dojon.

- Dojo? hade hon frågat.

- Det är platsen där man utövar karate, svarade Patric. Dojo översätts som vägens plats. Med tiden kommer du förstå varför, sade han och log retsamt mot henne.

- Varför kan du inte bara berätta det.

- Därför vissa saker måste man lära sig utan att någon berättar det.

- Jaha, sade Caroline en aningen surt.

För hon skulle aldrig få reda på vad vägens plats verkligen betydde, eftersom hon inte skulle fortsätta att träna. Fast, hade hon inte ändrat sig lite? Verkade det inte lite intressant? Skulle hon inte vilja uppleva det Patric pratade om?

- Det är viktigt att man uppför sig korrekt i Dojon. Till exempel ska man inte sitta på bän­karna, även fast de finns. För i en Dojo i t.ex. Japan finns det inga bänkar. Man bugar och säger Uss, varje gång man går ut och in från Dojon.

- Varför? Och vad betyder Uss?

- För att visa respekt för platsen där vi tränar och på så sätt visar vi även respekt för oss själva. Uss är egentligen en förkortning på god morgon på japanska, men vi inom karatevärlden använder det som ett hej helt enkelt.

- Ok, jag förstår. Är det något mer jag bör tänka på?

- Mmm, en viktig sak. Man ska visa respekt för de högre graderade, eftersom de har tränat längre och därför har de större kunskap än du. Det är även därför man säger Sensei till vå­ran svartbältestränare. Hans egentliga namn är Andreas Björkh, men eftersom han har svart bälte, tredje Dan kallas han Sensei.

- Dan?

- Det är den tredje graden i svartbälte. Först har man tio olika grader innan man når svart­bälte. Sedan finns det tio grader till inom själva svartbältet.

- Ah? sade Caroline och nickade för att visa att hon förstod. Fortsätt, uppmanade hon ho­nom.

- Mmm, vart var jag? frågade han sig själv. Just det? det tyder på respekt att kalla Andreas för Sensei, eftersom han har mycket längre erfarenhet och kunskap om karaten än du. Men precis som vi visar vördnad och respekt för de som har mer kunskap än oss, visar de oss respekt för att vi vandrar vägen.

- Vägen, vilken väg?

- Karate-Do, betyder Den Tomma Handens Väg och det är den vägen vi går när vi tränar. Vå­ran stil, Goju-Ryu, betyder den hårdmjuka stilen. Det symboliserar att vi har både mjukt och hårt i våra tekniker.

- Du kan verkligen mycket, sade Caroline beundrande.

- Nä, jag kan egentligen ingenting. Jag har fortfarande otroligt mycket att lära mig. Det jag berättar för dig lär man sig snabbt genom att bara vara i Dojon. Jag tyckte bara att det var schysst att säga det till dig så att? ja, jag vet att du inte tycker om att göra misstag.

Caroline hörde omtanken i orden och log mot honom.

- Du har verkligen förändrats, sade hon till honom.

Han rodnade kraftigt när hon nämnde hans forna misstag.

- Ja, jo... stammade han.

- Du behöver inte säga något, sade Caroline. Jag har förlåtit dig. Vi var unga och dumma.

Han log tacksamt emot henne och tittade sedan på klockan.

- Jag hinner berätta om bugningsceremonin innan min lektion börjar. Sensei säger Seiretsu. Vilket betyder att man ska ställa upp. Du kommer se vart. Sedan säger, oftast den som är högst graderad efter Sensei, Seisa. Vilket betyder att man ska sätta sig på knä. Man sätter alltid ned vänster knä först. Det har med de gamla samurajerna att göra. De satte alltid ned vänster knä först för att lätt kunna dra sitt svärd ifall motståndaren skulle attacker oförbe­rett. I alla fall, sedan säger man Mokso. Då blundar man och andas bara. Mokso Yame, då öppnar du ögonen. Shomeni-Rei, då bugar du, även här lägger du ned vänster hand först. När du hälsar på Shomen hälsar du på vårat klubbemblem, själva karaten helt enkelt. Kaisoni-Rei, då hälsar du på Chojun Miyagi, en av grundarna till våran still. Yamaguchi Saikochaini-Rei, vi hälsar på Gogen Yamaguchi, även han en av grundarna. Senseini-Rei, självfallet hälsar vi på våran Sensei då. Denna gång säger vi Uss, när vi bugar. Ottogani-Rei, då hälsar vi på varandra. Även här säger vi Uss. Ibland sitter vi inte ned, men det är ändå exakt samma sak, fast vi inte blundar. Kommer du ihåg?

Caroline tittade fåraktigt på honom.

- Du lär dig med tiden, sade han lugnande. Jag måste dra nu, vi ses senare.

Han lutade sig fram och kramade om henne. Häpet, för det var första gången han gjorde det, kramade Caroline honom tillbaka.

Nu satt hon ombytt och klar. Färdig att göra entré i Dojon. Redo för att börja vandra vägen. I alla fall två gånger. Hon reste sig upp och gick ut ur omklädningsrummet. Bugade och sa Uss, precis som Patric lärt henne. Tittade sig omkring och såg honom sitta i skräddarställning, det han kallade Hanza, med några andra. En av dem hade svartbälte.

- Det här är Caroline, presenterade Patric när hon kom fram till dem.

Alla vände sig om och tittade på henne och hon började precis säga hej när hon såg vem And­reas Björkh var.

- Du! utropade hon.

Kapitel 7

Lite tankar och minnen

Smärtan skar genom hela kroppen. Varje gång hon rörde på sig blev till en kraft­ansträngning, därför låg hon helt stilla och tittade upp taket. Det enda som rörde sig var hennes bröst när hon andades, vilket var en bedrift det med. För varje andetag hon tog raspade det smärtsamt i lungorna. Det kändes som någon drog ett rivjärn längst luftröret. Helst hade hon velat slippa andas, men att sluta var inget alternativ. När hon slog upp ögonen ville ögonlocken inte lyda henne. De fladdrade och små glimtar av, för henne, bländande ljus träffade hennes ömtåliga pupiller. Efter några kämpiga och smärtsamma minuter kunde hon slå upp ögonen, men de stängdes snabb när ljuset med all sin kraft träffade dem.

- Hon har vaknat! sade en röst.

Caroline kände igen den, men kunde inte placera vem det var som talade. All ansträngning gick till att lyckas öppna ögonen igen och att andas. Det kliade i näsan också. Det var irriterande och hon lyfte handen i ett försök att klia sig. Någon tryckte ned den, vilket perso­nen inte behövt göra. Caroline hade tappat kontrollen över musklerna innan hon lyft handen en decimeter. Frustrerat började hon vänja sig vid ljuset och kunde orientera sig.

Rummet var sterilt. Gula gardiner med röda blommor ramade in det enda fönstret. På fönsterbrädan stod en blomma som sträckte sina klart gröna blad mot solljuset som sipprade in mellan gardinerna. En Tv hängde på väggen. Bredvid henne stod massor med apparater. En av dem visste hon mätte hennes hjärtslag. En slang från hennes arm var förankrad i en droppåse som stod bredvid en stol. I stolen satt Lena. Stora påsar under ögonen förtäljde om en sömnlös natt.

- Jag mår bra mamma, försökte hon säga, men det blev bara ett långt harklande.

- Ta det lugnt gumman. Du ligger på sjukhus. Ingen all­varlig skada, men de vill ha koll på dig. Du andades in väldigt mycket koloxid och de är oroliga att du blivit förgiftad. Ta det bara lugnt.

Caroline gav ett harklande till svar. Lena höll Carolines kraftlösa hand i sina egna, lite rynkiga.

- Vet du gumman, fortsatte Lena. Mannen som lämnade av dig när du svimmade kom förbi. Han sa att allt skulle bli bra. Han kallade dig lilltjejen. Rätt gulligt faktiskt. Känner du honom? Jag undrar vem han är, sade hon fundersamt. Han hälsade så mycket. Sa att ni snart skulle ses igen. Du får berätta om honom. Hmm... Jag blir så lugn när han pratar med mig. Har inte känt så på länge.

Lena blev tyst. Caroline såg hur konfunderad hennes mamma var, men hon hade lika många svar på frågorna som Lena hade. Caroline var minst lika förvånad som hennes mamma att man­nen kommit till sjukhuset. Hon visste inte ens vem det var. Hade aldrig sett honom. Eller hade hon det? Hon kom att tänka på hur lugn rösten hade varit och förknippade den med mannen i skogen. Kunde det vara samma person? För i så fall var det hennes Jordlige Beskyddare, men hur kunde han veta att hon låg på sjukhus?

Förresten varför låg hon på sjukhus? Hon hade inte fått svar på frågan hon försökt ställa. Det enda hon kunde minnas var drömmen hon haft och hetta som slog mot hennes hud. Ett sprakande ljud, sedan inget mer.

"Vad hände egentligen?" frågade hon Rösten.

"Du klarade ditt första prov. Du visade mod genom att rädda två människors liv från en brin­nande byggnad."

Minnet slog in i Caroline som en bil kör in i en bergvägg i 200 kilometer i timmen. Elden som nästan slukat henne. Skräcken som fyllt henne och sedan lugnet, styrkan. Fast hon hade inte känt sig modig. Bara rädd, förutom när hon fått lugnet och balansen, men resten av tiden hade hon inte visat mod alls. Hon hade till och med sprungit iväg. Nästan lämnat Patric att dö i eldens flam­mande lågor.

"Du visade mer mod än du tror, min unga dam," sade Rösten. "Och även om du inte var modig hela tiden, klarade du provet och dina ögon brinner ännu med elden som skall finnas hos dig."

"Så, det där var ett av de där proven som jag ska genomgå? Hur kan du vara säker på att det inte bara var en olyckshändelse?"

"Tvivlar du fortfarande på allt? Tycker du inte att det är lite konstigt att det bara helt plötsligt börjar brinna i en skola, att en pojke bara kollapsar utan anledning och att brandkåren tog en halvtimme på sig att komma? Är det inte för många slumpmässiga händelser för att inte ha något med högre makter att göra? Börjar du inte förstå att gudarna och gudinnorna faktiskt finns, att du har ett viktigt uppdrag?"

"Jag... antar det. Det är bara så svårt att begripa. För det är inte direkt något som händer vem som helst du vet."

"Jag vet. Ta det med ro. Så småningom kommer acceptansen sjunka till tro och förståelse."

En läkare kom in i rummet och började undersöka henne. Hon lyckades harklande svara när han ställde några frågor till henne.

- Ifall ditt tillstånd inte förvärras, vilket jag inte tror, skrivs du ut imorgon. Du kommer ha ont ett tag, men det är inget att vara orolig över. Du får lite recept med smärtstillande och jag rekommenderar dig att inte göra något direkt fysiskt ansträngande de kommande veckorna.

Han gick ut från rummet och lämnade dot­ter och moder ensamma. Ingen sade något. De satt bara och njöt av varandras sällskap. Glada att de hade varandra, men så öppnades dörren och Linn kom inspringandes. Hon slängde sig över Caroline och kramade om henne. Caroline grimaserade av smärta och stönade till. Ursäktande släppte Linn taget. Hon drog till sig en stol och satte sig bredvid Caroline, mittemot Lena.

- Åh, Caroline, sade hon med tårar rinnandes nerför kinderna. Du lever! Jag är så glad att du lever. Det e helt otroligt! Patric lever också. Han ligger i rummet bredvid. Jag förstår inte hur du gjorde. Du kom ut med honom på ryggen med elden hack i häl. Det såg nästan ut som den jagade dig och när den inte fick tag i dig blev den förbannad och brusade upp till en stor orkan. Hela skolan är nedbränd. Ingen fattar varför brandkåren inte kom tidi­gare. Om inte du hade kommit skulle jag och Patric vara döda nu.

Linn pratade osammanhängande på. Caroline var för trött för att orka lyssna och snart föll ögonlocken ned. Med Linns röst som sömnmedel somnade Caroline.

Lena smekte ömt sin dotters kind. Stolt över det hon gjort, men ändå arg för att hon vågat göra något så dumt.

- Hon räddade verkligen mitt och Patrics liv, sade Linn och tittade på Lena med intensiv blick. Jag står i skuld till henne.

Lena nickade bara. Det fanns inget att säga. Hon förstod.

- Var inte arg på henne. Hon gjorde bara det hon var tvungen att göra.

Linn reste sig upp och gick ut från rummet. Lena tittade fundersamt efter henne. Vad hade hon menat? Vad visste Linn som inte hon, Carolines mamma visste? Lena skakade på huvudet. Det enda som hon förstod utav allt det här, var att Caroline måste ha genomgått ett prov. Antagligen mod, men det var jobbigt att veta att hennes dotter skulle genomgå det hon just nu genomgick.

En tår kom fram i ögonvrån. Lena torkade bort den. Hon sörjde innan något sorgligt skett. Det var skrattretande, men ändå inte. Lena visste vad som skulle komma och det skrämde henne otro­ligt mycket. Många gånger ville hon bara gå och gömma sig, men det var omöjligt. Caroline be­hövde henne. Särskilt nu när proven hade börjat. Ja, absolut nu när proven hade börjat?

Dagarna kom och gick. Julafton passerade, firad tillsammans med morföräldrarna, Carolines moster, hennes man och barn. Ett nytt år firades tillsammans med Linn och Patric. Nu när hon räddat hans liv, var han inte längre ful i munnen mot henne. Utan glad och vänlig, sådan han varit innan Rösten börjat tala till henne. Caroline hade utan vidare förlåtit honom. Hon visste att det var för mycket konstigt som hände runt omkring henne och förstod att det säkerligen var gudarna och gudinnorna, som hon undermedvetet faktiskt börjat tro på, hade något med det att göra. Det hade säkert gjort att han blev otrevlig bara för att de ville se om hon skulle rädda hans liv även fast han varit allmänt elak mot henne.

Caroline log åt minnet av nyårsaftonen. Hon hade festat loss ordentligt, men helt utan alkohol. Hon hade dansat runt och fått många kommenterar, de flesta snälla. Ett tiotal killar hade givit henne sina nummer. Det enda tråkiga som hade hänt var en kille som försökt tvinga med henne in på toaletten. Ilsket hade hon drämt till honom och stormat därifrån. Patric hade sett allt och såg förundrat på henne när hon kom stormande fram till honom och Linn.

- Vilken sving! Du borde börja träna karate, sade han till henne när hon ilsket berättat om händelsen.

Pafft hade hon tittat på honom som han vore galen. Hon, träna? Tanken var skrattretande, men han hade övertalat henne att börja och imorgon skulle hon testa. Hon hade sagt till sig själv att ge det två gånger, sedan skulle hon säga att hon inte tyckte om det. För Caroline var helt säker på att hon inte skulle tycka att det var ett dugg roligt. Hon hatade att motionera och hon var aldrig med på gympan. I alla fall inte innan Rösten hade kommit till henne.

Rösten hade förändrat mycket i hennes liv. Den hade fått henne att sluta att dricka. Eller till en viss del, var det hans förtjänst. Hennes mamma och händelsen med Jonas var en bidragande fak­tor också. Fast Rösten hade hjälpt henne med studerandet och hjälpt henne i situationer hon inte visste hur hon skulle bete sig. Det var skönt att ha honom. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra om han försvann. Det skulle kännas väldigt tomt. Och tyst. Det skulle inte finnas någon att prata med om nätterna när hon inte kunde sova. Inte heller skulle hon ha någon som kommente­rade saker hon gjorde. Visserligen kunde det vara väldigt störande ibland, men oftast tyckte hon om det. Det kändes helt enkelt skönt att ha någon som vakade över henne dag som natt. Rogi­vande att veta att man aldrig var ensam.

Caroline mindes när hon var liten. Hur ensam och övergiven hon hade känt sig. Alla barnen hade en pappa, en del till och med två. Medan hon inte hade någon. Det hade varit orättvist. Hon hade ingen pappa, inga vänner och hennes mamma var fortfarande djupt inne i sorgen efter sin make, även fast det hade varit fem år sedan han dog. Caroline hade varit ensam och var annorlunda, därför hade hon blivit stämplad som konstig. Ibland kan människor vara omänskligare än djur.

Minnena smärtade. Bringade nästan fram tårar, men Caroline stängde snabbt kassaskåpet där hon bevarade alla gamla minnen. Låste snabbt och hoppades innerligt att hon skulle tappa bort nyckeln.

Lena hade många gånger föreslagit att hon skulle gå till en psykolog av något slag, men Caroline hade bestämt sagt nej. Hon ville inte att någon främmande människa skulle rota i hennes minnen. Ingen skulle få reda på vad hon kände och med tiden skulle hon glömma. Det var hon helt säker på. Om några år skulle de tråkiga minnena suddats ut av alla de glada hon fick nu. Snart skulle hon bara ha glada minnen och kassaskåpet skulle kunna öppnas igen. Det visste hon. Hon var helt säker på det. Hon hoppades det i alla fall.

Ett flämtande väckte upp Caroline från hennes tankar.
- Jag visste det, sade en röst, helt klart Linns.
Caroline vände sig mot det håll hon hört rösten. Där satt Linn på huk bredvid en hopfallen kropp. Hon gick fram till dem och såg att det var Patric.
- Han bara föll ihop av någon konstig anledning. Läraren märkte inget. Helt sjukt! Jag kunde inte lämna honom. Jag försökte lyfta honom, men han var för tung för mig.
Linn babblade hysteriskt på. Caroline tittade bara förstummat på henne. Dessutom hade hennes första yttrande etsat fast sig i Carolines huvud.
- Vad menar du med att du visste det? frågade Caroline.
- Jag visste att du skulle komma, svarade Linn och såg på Caroline med stora, intensiva ögon.
- Hur... stammade Caroline.
"Du har inte tid med det nu!" utropade Rösten. "Elden närmar sig! Ni måste få ut honom här­ifrån!"
Röstens enträgenhet fick Caroline att börja handla snabbt och konstruktivt. Hon kände efter pulsen på Patric. Den var lätt, men den fanns ändå där. Han andades vilket gjorde Caroline lättad.
- Vi bär ner honom, sa hon.
- Va?
Linn tittade på henne som hon var en utomjordning.
- Vi kan ju inte låta honom ligga här eller hur? Dessutom är vi två nu så då orkar vi bära ho­nom! Ta tag i hans ben så tar jag axlarna. Nu! skrek Caroline när Linn fortfarande bara stod och tittade på henne. Vi har nästan ingen tid kvar! Elden sprider sig! Kom igen nu!
Tillsammans lyfte de upp honom.
"Jag förstår att hon inte orkade bära honom. Han väger ju ett ton," tänkte Caroline när de bör­jade bära honom mot dörren.
Där släppte hon ned honom, virade tröjan runt handen igen och öppnade dörren.
Eldens hetta slog emot dem med otrolig styrka. Det kändes som att öppna en ugn som varit på i flera timmar, men tio gånger värre. Caroline såg lågorna som slickade väggar och tak. Var tusan var brandmännen? Hon hörde inga sirener eller vatten som sprutades mot den brinnande skolan. Det enda som hördes var eldens brusande oljud. Skräcken som Caroline hade haft när hon tagit sig till klassrummet väcktes på nytt, men den här gången var den starkare.
Hon hörde en förfärad flämtning från Linn. Hon var lika rädd, om inte räddare. En tanke växte sig upp i Carolines huvud.
- Spring och hämta hjälp! skrek hon i ett desperat försök att överrösta eldens sprakande.
- Va? skrek Linn tillbaka.
- Spring och hämta hjälp! Upprepade Caroline samtidigt som hon gestikulerade med händerna för att visa vad hon ville.
- Du då?
- Jag klarar mig! Spring nu!
"Då klarar sig i alla fall hon. Om jag lever eller dör spelar ingen roll och Patric? ja, jag tycker synd om honom, men jag känner honom inte. I alla fall inte mycket. Linn kommer sörja, men jag kommer dö, vetandes att jag har gjort rätt."
Linn sprang i väg. Carolins såg hur hon försvann i rökmolnet. Hon tog ett djupt andetag så nära golvet som möjligt och lyfte sedan upp Patric. Hon släpade honom längst golvet. Själv var hon tvungen att vara en bit ifrån det. När luften tog slut, vilket den gjorde ganska ofta för hon behövde mycket syre i sin ansträngning att försöka bära Patric, böjde hon sig ned igen för att ta ett nytt andetag. Det gick långsamt. För långsamt. Elden närmade sig dem hela tiden och hettan blev värre för varje stund som gick. Svetten lackade och rann ned i ögonen. Irriterad torkade hon bort den när hon böjde sig ned för ännu ett andetag.
Caroline tittade mot elden, såg hur nära den var. Paniken som hon tryckt ned blossade upp som vårblommor. Förskräckt av den annalkande elden släppte hon Patric och började springa. Efter bara några steg var hon framme vid trappan. Skräcken sade till henne att fly från den kommande faran. Rädda dig själv, sade den. Spring och då får du leva.
Tre steg ned i trappan tvärstannade hon. Vad skulle Linn säga när hon kom utan Patric? Hon skulle aldrig förlåta henne.
"Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv heller! Vad ska jag göra? Jag är ändå nära trappan. Ju längre ned vi kommer desto lättare blir det att andas... Jag måste! Jag måste helt enkelt rädda honom. Måste samla mitt mod... om jag har något. Fast om jag springer tillbaka visar jag ju att jag har det. Förmågan att övervinna sin egen skräck, sin egen vilja att leva. Hjälpa andra med hjälp av mod. Det låter som värsta hjältehistorien," tänkte hon ironiskt. "Aja, lika bra att jag kör igång. Patric, here I come!"
Caroline vände och sprang tillbaka till Patric. Elden hade kommit oroväckande nära. Med hjälp av adrenalinet samlade hon fysisk styrka. Hon satte sig på huk och lyfte sedan upp Patric på ryg­gen. Han var om möjligt tyngre än förut.
"Åh, gudar och gudinnor om ni finns snälla hjälp mig i denna stund. Jag behöver eran styrka, erat mod. Snälla hjälp mig!"
Hon tog ett stapplande steg i taget, men efter tre steg föll hon ihop. Syrebristen tog ut sin vär­kan. Dessutom var hon inte den mest vältränade tonåringen.
Argt bet hon sig i läppen. Tårar av ilska rann nerför kinderna, men hon reste på sig igen. Hon hade bestämt sig och inget, inte ens ett brinnande inferno, skulle kunna få henne att ändra sig.
På skakande ben lyfte hon upp Patric igen och plötsligt fick hon ny styrka. Det var som någon gav en henne kraft. Det var en gudomlig kraft. Den styrkte inte bara hennes kropp utan även hen­nes sinne. Den sipprade in i henne. Fyllde varje del av henne. Tryckte undan rädslan. Gav henne mod hon aldrig känt. Mod som övervann all själviskhet som fanns i hennes sinne.
Hon kände sig som ett helgon, nästan gudinnelik, en känsla hon aldrig haft förut och när den fyllde henne infann sig även ett lugn inom henne som inte kunde förklaras. Hon var helt i balans med sig själv. Lungorna fylldes lätt med syre. Det var som om röken hade försvunnit. Elden fanns, hon kände den, men den kunde inte beröra henne. Hon var allsmäktig. Helt utan fruktan. Ingen kunde skada henne. Ingen skulle hindra henne. Hon skulle med alla medel få ut sig själv och Patric.
Med Patric slängd över axlarna gick hon rakryggad till trappan. Steg för steg klev hon nerför den med elden hack i häl. Hon hörde elden, men hon hörde även något annat. Pysandet som upp­kommer när eld släcks.
Med hopp brinnande i bröstet gick hon med bestämda steg. När hon kom ut från byggnaden kände hon allas blickar. Hon förstod dem. Synen som slog dem när hon kom var vacker och majestä­tisk. Med elden som bakgrund klev hon ut från byggnaden med Patric på ryggen. Kontrasten var märkbar, snön som var klart vit, hon som var smutsig, svettig och sotig, huset som åts upp av stora, gula eldslågor. Hon var otroligt vacker när hon kom klivandes ut från byggnaden med elden ilsket skrikande bakom sig över att ha förlorat sitt byte.
Efter några steg kände Caroline hur kraften tog slut. Den lämnade henne och hon sjönk ihop. Händerna skrapades upp, likaså knäna. Patric slog i huvudet när han ramlade ned från hennes skuldror.
Snabbt var människor runt dem. De talade till henne. Frågade henne hur hon mådde. Ifall hon var ok. Hon hörde dem inte. Det var bara en röst som nådde hen­nes öron.
"Min lilla älskade flicka. Du gjorde det. Du var otrolig! Du gjorde det du skulle plus lite till. Ingen annan kunde ha gjort det bättre. Du klarade det och ännu lyser dina ögon med den brin­nande kraften hos den som ska förändra det som komma skall."
Caroline log matt, mer i tanken för musklerna lydde henne inte. Hon var nöjd med sig själv. För första gången i sitt liv var hon ärligt stolt över sig själv. Hon hade gjort det oförklarliga, räddat ett liv. Därför kämpade hon inte emot när mörkret svepte in henne i sömn. Sömn som fylldes av en dröm hon inte skulle förstå förrän om många år.

Så försvann solen och månen gick upp. Stjärnorna blinkade ej mer och även månen för­svann. Mörkret slöt sig om alla själar förutom en. Ljusets Själ fortsatte att ge ljus i sin kamp mot mörkret. Till tröst för folket talte Ljusets Själ.
Ljuset sade:
- Solen, månen och stjärnorna har ej försvunnit. De har bara gått och lagt sig. Hop­pet kommer att komma. Era själar kommer att få leva igen, men då måste ni tro!
En människa sade:
- Hur ska man kunna tro utan hopp?
Mörkret skrattade hånfullt åt Ljusets Själs ynkliga försök att lära människan det enda vapen de kunde använda mot förtvivlan och Mörker.
Mörkret sade:
- Åh, du Ljusets Själ utan hjälp kommer du aldrig att kunna lära människan. Hon är för ynklig och hjälplös.
Ljuset sade:
- Frukta icke, för jag är erat hopp! Ni måste tro! Även i de mörkaste tider.
Mörkret bleknade och solen steg upp, men även Ljusets Själ försvann och ännu en gång tynade människans tro och hopp bort.
En flicka såg efter sin moder när hon försvann.
Flickan sade:
- Jag ska ge er tro och hopp. Jag ska lära mig av de äldre och visare, sedan ska jag lära er och resten av denna mäktiga värld. Min tro på hoppet kommer att vekna i stunder mörka och hårda, men hela tiden kommer ljuset att finnas bredvid mig. På min väg kommer jag känna smärta och gråta över det som går förlorat. Mörk­ret kanske omsluter mig helt, men hela tiden kommer en brinnande fackla av hopp och tro lysa inom mig, vägleda mig och även de som följer den väg jag vandrar. Jag skall vinna. Det finns inget som kan stoppa mig från att göra det som är nödvändigt. Inte ens mitt eget öde.

- Hon klarade det första provet! sade Modets Gud glatt och hoppade runt i glädjeyra.
- När hon bad mig om hjälp kunde jag inte låta bli, jag hoppas att jag inte gjorde fel, sade Styrkans Gud
- Nej, du gjorde inte fel min vän, sade Hoppets Gudinna. Hon bad dig om hjälp och i så­dant tidigt stadie. Det är otroligt att flickan så tidigt börjar tro på oss. Du gjorde alldeles rätt när du gav henne styrka.
- Hon var verkligen jätteduktig, sade Regnets Gud. Jag har faktiskt aldrig sett någon klara det provet lika bra som hon gjorde.
- Jag instämmer med dig, sade Solens Gudinna.
De fortsatte att glatt prata om flickan som de hoppades på skulle förändra sitt öde. Medan de gjorde det satt Ödets Gudinna och spann öden runt nya liv. Hon var inte imponerad av Caroline. Hon visste att det behövdes mycket mer än att klara ett prov på ett mycket elegant sätt. Det var tre prov kvar. Tre prov och sedan hennes uppdrag. Ingen kunde veta vad som skulle ske, inte ens Framtidens Gudinna.
Ödets Gudinna log tyst för sig själv och fortsatte att spinna öden till nya själar.

Cecilia kom fram till Caroline och satte sig bredvid henne. Inget glatt leende lyste i hennes an­sikte. Inga välkomnande ögon såg på Caroline och hon kände hur lite hon verkligen tyckte om Cecilia, men något sade till henne att inte vara otrevlig. Under månaderna som gått hade Rösten lärt Caroline många saker och en av dem var att visa vänlighet, vare sig man ville det eller ej. I slutändan kunde det löna sig att man varit en god människa.
- Hej, sade Caroline och försökte tappert le mot Cecilia, men leendet torkade snabbt ut.
Cecilia stirrade bara bister på Caroline. Hon hade inte sitt uttråkade ansiktsuttryck som gjorde att hon alltid såg trött, nästintill apatisk ut. Caroline kunde för första gången se något levande i Cecilias ögon, men hon önskade att de inte skulle se så arga ut.
- Har det hänt något? frågade Caroline försiktigt med ett hjärta som börjat bulta.
- Det borde väl du veta! Snäste Cecilia ilsket med ögon som lyste av ilska och de lyste ännu starkare när hon såg Carolines oförstående blick.
- Jag har faktiskt ingen aning om vad du pratar om, sade hon mjukt.
Hon förvånade sig själv med att vara lugn och sansad. För någon månad sedan skulle hon blos­sat upp och låtit lika ilsken som Cecilia, men nu infann sig lugnet hos henne.
"Hon har mognat," hörde hon Rösten säga till sig själv, omedveten om att han råkat förmedlat tanken till Caroline.
Caroline log ömt när hon fick höra berömmet. Oturligt nog tog Cecilia det som ett hån. Hon blev alldeles röd av ilska, ställde sig upp och började skrika åt henne.
- Din jävla hora! Du e inte liten hora som låter varenda kille sätta på dig. Fattar du att du har krossat min brorsas hjärta! Han är helt förstörd!
"Lite lojalitet och kärlek finns det ändå hos henne," tänkte Caroline och betraktade lugnt Ceci­lia i hennes vredesutbrott.
Caroline förstod inte hur hon kunde ta det så stillsamt som hon gjorde. Inget av det som Cecilia sade berörde henne. Hon tog emot det som skreks åt henne, analyserade det och snabbt fick hen­nes hjärna ihop ett bra argument som skulle krossa Cecilia totalt. Eller göra henne argare.
- Så jag är en hora för att jag inte låter mig bli knullad av en kille? Det låter väldigt motsä­gande tycker jag.
Cecilia bleknade. Caroline visste inte om det var för att ilskan blev ännu värre eller om den försvann.
- Dig går det inte att prata med! Skrek hon med saliv sprutande ur munnen.
- Nej, kanske inte. Eller så är det så att det inte är du som är förmögen att förstå.
Cecilia såg på Caroline. Raseriet fick hennes kropp att skaka och för en stund blev Caroline rädd att Cecilia skulle slå till henne. Efter några skakande sekunder stormade Cecilia ut ur klassrummet. Caroline log över vinsten, men bleknade när hon märkte att alla satt och tittade på henne. En svag rodnad löpte uppför halsen till ansiktet och snart var Caroline blodröd. Turligt nog blev hon besparad alla frågor för klassföreståndaren kom in och äskade tystnad i det redan tysta rummet. De flesta blickar vändes framåt, men Caroline såg hur några sneglade lite på henne. När de märkte att hon såg dem tittade de snabbt fram igen.
"Det där skötte du bra," sade Rösten till henne. "Jag är stolt över dig och det skulle din mamma och pappa vara också om de visste vad du gjort."
En våg av värme spred sig i kroppen när Caroline fick höra berömmet. Särskilt värmande var det att få höra att hennes pappa skulle ha varit stolt. Hon blev så uppspelt att hon glömde bort blick­arna som slängdes mot henne i hemlighet.
När hennes namn blev uppropat klev hon upp utan fjärilar i magen istället fanns där bara en glad, bubblande känsla. Hon ville skratta ut i ren glädje, men höll tillbaka det. Hon ville inte att de andra skulle tycka att hon var konstigare än de redan tyckte.
Hon tog kuvertet i handen och gick sedan tillbaka till sin stol. Ivrig att få veta vad hon fått för betyg började hon öppna det, men kom sen ihåg vad Linn hade sagt. Beslutsamt, men lite besvi­ket slutade hon att sprätta upp kuvertet och fortsatte att tyst titta på dem som ännu inte fått sina be­tyg. En skarp ringsignal störde läraren i hennes monotona uppropning. Caroline hoppade till, för det var ingen signal som helst. Det var brandlarmet. Det brann i skolan.
Alla elever reste sig upp och började trängas för att få komma ut. En dåre, Caroline identifie­rade det som Anders, skrek:
- Ingen panik, alla på en gång.
Det fick många av tjejerna att bli hysteriska. Caroline suckade bara åt dem alla. Hon fann det pate­tiskt att drabbas av hysteri. Det fanns ingen mening med det. Istället var hon lika lugn som en buddhistisk munk som uppnått nirvana. Stilla gick hon till sitt skåp. Hämtade sin jacka och andra saker som var av värde. Sedan, fortfarande lika lugn, gick hon mot utgångarna. När hon började närma sig den blev det trångt och det tog ett litet tag innan hon kom ut.
Caroline ställde sig med sin klass i väntan på att läraren skulle komma. I sin väntan betraktade hon stressen som varje individ åsamkade. Tillsammans såg de alla ut som myror som springer runt i sin myrstack. Runt, runt i jakten på en inkräktare eller bara för att finna en väg ned till mar­ken så att jakten på föda kunde fortsätta.
Ingen kom ut från skolan längre. Alla var samlade. Carolines klassföreståndare prickade av alla och lät dem sedan gå.
Caroline tittade upp mot taket och såg till sin förvåning att taket slickades av lågor. Varför hade hon inte märkt det förrän nu? Varför hade hon inte känt lukten? Hon hade inte ens känt värmen eller hört ljudet och vart var Linn? Hon kunde inte se henne någonstans, men däremot syntes Sara och Kristina. Carolines fötter förde henne dit.
- Vart är Linn? frågade Caroline med dunkade hjärta.
Hon visste svaret innan det kom. Kristinas och Saras ansiktsuttryck sade allt. Utan en tanke vände Caroline sig mot skolan. Tankar rusade i hennes huvud. Hon visste inte vad hon skulle göra. Tanken att förlora en vän gjorde henne alldeles skakig, men tanken att ge sig in i en brin­nande byggnad skrämde henne lika mycket.
"Vad ska jag göra?" frågade hon sig själv, dämpat och förtvivlat.
"Följ ditt hjärta. Lyssna på vad det har att säga. Vad du en väljer finns jag här och hjälper dig."
Caroline visste inte vad det var som gjorde att hon fattade sitt beslut, men utan att riktigt märka av det sprang hon mot det brinnande huset. I bakgrunden hörde hon hur någon skrek efter henne. Någon försökte stoppa henne, men hon slet sig loss och trängde sig in i byggnaden.
Med adrenalinet som sin enda styrka och sin intuition som ledde vägen, sprang Caroline till Linns hemklassrum. Vilket innebar uppför trappan, rakt in i elden. Krypandes, nästan ålandes som en orm, tog hon sig fram. Hettan blev värre för varje ålande steg hon tog. Hela tiden kämpade hon mot sitt inre som skrek åt henne att fly. Förnuftet bad enträget till henne att vända om och överge tanken på att Linn fortfarande levde, men Caroline tryckte ned rädslan som ilsket försökte vinna kriget inom henne.
Fortfarande krälandes tog hon sig mot en av dörrarna. Hon hoppades att hon mindes rätt. Hon sträckte ut handen, men drog förfärat tillbaka den när hon rörde vid dörrhandtaget. Elden hade gjort det brännhett. Hon kunde nästan känna hur blåsorna började växa i handen. Förtvivlad sjönk hon ihop mot dörren, väldigt noga med att inte handtaget nuddade huvudet. Hon kände sig lika hjälplös som ett litet barn. Oförmögen att hjälpa sin vän.
"Lilla söta flicka," sade Rösten. "Varför denna tungsinthet? Du kan inte sitta här. Snart kommer elden att tvinga dig ut från byggnaden och om du inte gjort det du skulle ha gjort vid det laget... ja, vännen, då kommer det vara för sent."
"Men jag kan inte komma in! Handtaget är för varmt," skrek Caroline förtvivlat.
"För det första, det finns inget som heter att man inte kan. Man kan alltid. Du kanske måste offra en av dina händer för att få ut Linn därifrån, men är det inte värt det? Är det inte värt att få brännskador om man samtidigt får vetskapen om att man räddat ett liv? En väns liv är mer värt än en skadad hand Caroline! Dessutom behöver du inte skada handen mer än vad du gjort redan. Det enda du behöver göra är att ta av dig tröjan och vira den runt handen. Då har du ett perfekt skydd för värmen. I alla fall i så lång stund att du kan öppna dörren. Ta nu och gör som jag säger. Vi har ont om tid. Elden närmar sig och det finns mer att göra än du tror," sade Rösten avslutande och försvann.
Caroline svalde förtvivlan som byggts upp i henne. Den hade vävts som ett spindelnät, spunnet av den starkaste av spindeltrådar runt hennes mod. Lockande hade spindeln fått henne att fastna och sedan hade den börjat suga ut hennes livskraft. Tyst tackade hon Rösten för att han inte bara räddat henne, utan även Linn.
Hon drog av sig tröjan och svepte den runt handen, tryckte ned handtaget, öppnade dörren och kröp in. Snabbt stängde hon dörren efter sig för att stänga elden ute.
"Tur att jag har lite minne så att jag minns lite av eldläran vi hade i femman," tänkte hon.

Kapitel 6

Branden

Caroline satt tillsammans med Linn, Sara och Kristina och såg när lärarna bjöd på sig själva och gjorde bort sig totalt. Spridda skratt kom här och var, men Caroline såg att alla satt och smålog hela tiden. Även hon log, men det fanns många anledningar till det. En av dem var för att hon satt med tre av sina nya vänner, för hon såg dem som vänner nu. De umgicks nästan varje dag och pluggade, pratade eller bara tog en promenad tillsammans. Caroline hade till och med varit på en fest till­sammans med dem. Tyvärr hade det inte slutat lyckligt. Sara, Kristina och Linn hade fått ta hem henne till Kristina för att hon varit så packad. Dagen efter hade hon bara velat gräva ned sig nå­gonstans för att hon ångrade sig så mycket, men hennes nyfunna vänner hade tröstat henne och det hade känts helt underbart. Cecilia hade aldrig tagit hand om henne och Caroline började förstå vad riktiga vänner var. Linn hade till och med börjat smått säga till Patric när han var elak mot henne och Caroline visste att det var otroligt svårt för henne, eftersom hon var otroligt kär i ho­nom. Caroline själv kände inget för honom längre, inte efter allt ont han slängt mot henne.

Caroline slängde en blick ut genom fönstret och tittade på töcknet av vit pudersnö som låg i ett tjockt lager över marken. Det var länge sedan det hade varit så mycket snö ute och det gjorde henne glad. Snön lyste upp tillvaron och hon kände sig helgonlik när hon var ute i den. Nästan som en ängel som var där för att hälsa människan välkommen till jorden. Kanske var det mer en känsla av frihet och glädje, hon visste inte riktigt. Det enda hon visste var att hon älskade den och varje gång hon kom ut i snön ville ett skrik av lycka komma ut från hennes mun.

Med ett ryck väcktes hon upp ur sina tankar. Showen var slut och alla hade börjat röra sig utåt, mot sina hemklassrum. Åttorna var spända, eftersom de skulle få sina första betyg och niorna kände också ett svagt pirr i magen, för de ville veta om de skulle få tillräckligt bra betyg för att preliminärt komma in på det gymnasium de ville.

Caroline var otroligt nervös, för hon visste att hon inte gjort så himla bra ifrån sig i början av terminen, men att hon hade kämpat som bara den för att få G i de flesta ämnena. Det hon fått reda på om sig själv hade förändrat hennes syn på mycket, även fast hon ibland föll tillbaka till gamla vanor och skolkade eller struntade i läxorna hade hon förändrats och utvecklats en hel del.

"Jag undrar hur det kommer gå," tänkte hon. "Jag hoppas verkligen att jag får G i svenska, matte å engelska. Det borde jag få, i alla fall i svenska. Matte är tveksamt, men engelska e jag ganska säker på också. Vad tror du?" frågade hon Rösten.

"Ett VG i svenska, G i matte och engelska."

"Låter bra. Tror du att jag får IG i nåt?"

"Mmm, jag tippar på att du inte blir godkänd i syslöjd och teknik."

"Ifall jag kämpar kan jag plugga upp det till våren, eller hur?" frågade hon oroligt.

"Om vi hjälps åt ska vi säkert lyckas lilla vän."

Caroline log åt Röstens omtanke och hon kände att oron inte var lika stark längre. Fjärilarna som hade kittlat hennes insida med sina mjuka vingar satt stilla, men hon visste att de var beredda att snabbt börja flaxa igen om något skrämde upp dem.

- Jag tycker att vi ska öppna kuverten tillsammans! sade Linn bestämt när deras lilla gäng trängde sig fram till klassrummet de skulle till.

- Ja, det gjorde vi ju förra året, sade Kristina.

- Fast då va inte Carro me ju så jag var tvungen att informera, sade Linn och lade vänskap­ligt armen om Carolines axlar.

Caroline rös till av välbehag när hon kände armen runt sig. Det var som en flodvåg av glädje som kom rusande in i hennes kropp. Känslor som hon inte riktigt kunde identifiera bubblande inom henne. I ett försök att finna vad som döljdes i hennes sinne, blundade hon och sökte och fann en känsla som var mycket speciell; tacksamhet. Hon kände tacksamhet gentemot Linn för att hon hjälpte henne, kanske omedvetet, men ändock fick hon Caroline att gå på många fler lektio­ner än hon skulle göra utan henne och hon kom med goda råd i många saker.

Caroline funderade ofta på om inte några av deras själspartiklar hade träffats under deras förra liv, eftersom de hade funnit varandra så lätt när de väl hade börjat prata. Linn hade till och med kommenterat att de måste varit väldigt goda vänner i sitt förra liv. Caroline trodde att hon hade skämtat först, men sedan hade hon fått reda på att Linn trodde på reinkarnation vilket gjorde det mer trovär­digt.

Caroline log ett vänskapligt leende mot Linn innan de skildes åt för att gå till sina respektive hemklassrum. Linn log tryggt tillbaka innan hon försvann i massan av elever.

Fjärilarna hade börjat kittla insidan av Caroline igen och det kändes nästan som de skulle flyga upp i halsen på henne snart. I ett fåfängt försök att hålla dem nere försökte hon svälja bestämt, men det blev mest en liten harkling.

"Ta det lugnt, vännen min," sade Rösten lugnt och om ett tonläge kunde förmedla känslor lät det här väldigt omhändertagande.

"Lättare sagt än gjort," sade Caroline nästan panikslaget, men lugnade faktiskt ned sig lite när hon hörde Rösten. "Sluta inte prata med mig," bad hon enträget. "Det känns mycket lugnare när jag hör att du finns där. Så tryggare, så skönt att få känna sig liten."

Den sista meningen var mer en tanke till sig själv än till Rösten. Hon förvånade sig själv när meningen formats, men hindrade den inte, snarare välkomnade den. Det kändes befriande att vara liten, slippa ansvaret och låta någon ta hand om en, om så bara för en liten stund. Att alltid stänga inne sina känslor var otroligt jobbigt och påfrestande för både psyket och kroppen, det visste Caroline, men hon kunde inte förhindra att hon stängde in allt. Det var ett problem som hon inte visste att hon hade. Allt skedde automatiskt, för att hon var rädd för att bli sårad eller hånad.

Rösten hade hört den sista meningen som hon uttalat i sina tankar. Han hörde allt hon tänkte och sade. Han delade alla hennes känslor och såg varje rörelse flickan gjorde. Han visste att hon ville höra hans röst utan att hon sade det till honom, men gjorde det inte förrän hon bad om det. Han ville väldigt gärna att hon skulle utvecklas och lära sig vad som var hennes sanna jag och han visste att hon inte kunde göra det om han gjorde allt som han kände att hon ville att han skulle göra, istället för att vänta på att hon bad om det. Därför blev han mycket glad över hennes ord och började prata om allt möjligt.

Caroline valde en sittplats bredvid ett fönster som vanligt. Hon tittade ut och stelnade plötsligt till. Nere på marken, i skuggan av ett lövlöst träd stod en svarthårig kvinna med vit klänning. Caroline förstod på en gång att det vara samma kvinna som hon hade sett utanför sitt fönster för några månader sedan.

Exakt samma rysning löpte längst ryggraden och en ljuv melodi nådde Carolines öron. Den svävade lätt runt henne. Man kunde nästan se tonerna flyga runt henne och Caroline försökte få­fängt röra vid dem, men handen träffade bara tom luft. Melodin ökade till ett crescendo och Caroline svor på att om det fanns änglar skulle de sjunga på exakt det här sättet. Hon fick tårar i ögonen, så vacker var det. Den rörde vid hjärtat och varje sinne i hennes kropp reagerade.

Caroline tittade ut genom fönstret igen. Kvinnan stod fortfarande kvar och nu såg Caroline hur majestätisk hon såg ut att vara. Rakryggad och med en utstrålning av styrka, men även beklagan, stod kvinnan och tittade rakt fram. Plötsligt vände hon ansiktet mot Caroline och även fast det var ett ganska stort avstånd dem emellan kände Caroline hur kvinnans ögon borrade sig in i hennes egna. En flämtning undanslapp mellan hennes läppar, för kvinnan var otroligt vacker. Hennes ansikte var inrammat av det svarta håret som föll ända ned till korsryggen. Ögonen var klart smaragd­gröna, fina kindkotor som syntes tydligt gav ansiktet ett aristokratiskt och ädelt uttryck. Nä­san var smal och fint rundad. Även hakan var rundad i en vacker form. Hennes händer var vackra, med långa smala fingrar och huden hade samma färg som pärlemor. Klänningen som hon hade liknade mer en skrud än en klänning och på den var små bitar av pärlemor och pärlor påsydda. Mellan skulderbladen - Caroline kunde inte förstå hur hon kunde se baksidan av kvinnan eftersom hon hela tiden stod med ryggen mot henne - fastsydd på skruden, var en bärnsten med en svag formning av ett hjärta, men som lika gärna kunde ha varit en vanlig trekant.

Caroline blinkade till, men i den blinkning försvann kvinnan och likaså musiken som spunnits som ett nät runt henne. Förstulet torkade Caroline bort en tår. Sinnesro hade infunnit sig hos henne när hon sett kvinnan och hört musiken. Hon hade aldrig varit så här lugn.

När Caroline såg sig om i klassrummet upptäckte hon att det bara kunde ha gått några sekunder.

"Eller så står exakt alla kvar på samma punkt som när jag såg kvinnan," tänkte hon för­strött.

I en klunga gick de mot busshållplatsen, de tre äldre vännerna i en ivrig diskussion om vilken binda som är bäst. Caroline gick tyst bredvid. Hon kände sig lite utanför och påträngande, två känslor hon aldrig hade känt förut. En panikartad känsla började växa i bröstet och hon ville bara springa därifrån. Vad gjorde hon här tillsammans med de här människorna? De var absolut inte de sorts människor hon umgicks med och den här öppenhjärtigheten skrämde henne. Tänk om de skulle börja fråga henne om hennes liv. Vad skulle hon svara då?

"Sanningen," sade Rösten till henne. "Oroa dig inte, de kommer inte att fråga dig om tunga saker idag. Släng dig in i diskussionen. Tänk dig det som en utmaning."

Caroline svalde tungt och samlade mod, så öppnade hon munnen.

- Jag tycker nog bäst om tampong, sade hon, förvånad över att hon kunde få rösten att fun­gera.

- Gör du? frågade Sara häpet. Jag testade det en gång, men det gjorde så förbannat ont, så jag testade det inte igen.

- Jag har hört att det inte e bra att använda tampong om man e oskuld, sade Linn.

- Det har jag aldrig hört! sade Caroline. Jag e en super oskuld och jag använder tampong. Har aldrig stöt på några komplikationer.

- Coolt, sade Sara. Jag kanske ska testa igen. Man märker ju inte av tampongen på samma sätt, eller?

- Du kan röra dig som en icke blödande tonåring, sade Caroline med ett leende lekandes på läpparna.

"Det var lättare än jag trodde," tänkte hon uppmuntrande till sig själv.

De fortsatte att prata, men de gick från bindor och tamponger till preventivmedel.

Bussen kom och en gammal tant tittade surt på dem när de livliga och glada satte sig bakom henne, fortfarande pratandes preventivmedel.

Caroline tittade i smyg på Linn och upptäckte vilket finskuret och vackert ansikte hon hade. Näsan var liten och ögonen mandelformade och bruna. Håret gick ned till skuldrorna och var färgat i en mörklila nyans. Hon log hela tiden och skrattade väldigt mycket. Caroline märkte att hon skrat­tade mer än hon pratade, men skrattet smittade av sig och Caroline blev glad när hon hörde det.

Bussen var framme vid tunnelbanan. De gick vidare och väntade på att den skulle komma, hela tiden pratandes och skrattandes, i Linns fall skrattandes och några ord när hon var tvungen att hämta andan.

Caroline njöt. Stämningen var underbart glad och hon kände sig lycklig. Ögonen tindrade och ett äkta leende spelade över hennes läppar hela tiden. Sorgen som hon inte kunde förklara var för stunden borta.

"Det här är bättre än att dricka," tänkte hon. "Man minns vad man har sagt och gjort och man får inga bieffekter som ont i huvet dan efter."

De satte sig på tunnelbanan och småfnittrade när de såg en kille i nittonårsåldern. Han var lång och mörkhårig med intensivt blå ögon. Kindkotorna syntes tydligt och benen såg muskulösa ut.

De satt och små kikade på honom tills de var framme vid Gamla Stan. De hoppade av och gick vidare.

- Här ska vi in, sade Linn plötsligt.

Caroline tittade på den regnbågsfärgade flaggan som hängde utanför dörren.

- Ett gay café, sade hon häpet.

- Japp, det är jättetrevligt. Kom nu!

De gick in och på en gång kände Caroline en speciell stämning som hon inte riktigt kunde för­klara. Hon fick en plötslig känsla utav att vilja sätta sig ned med ett block framför sig och en penna i handen och skriva en dikt eller en novell.

Inredning var hemtrevlig, med djupa bänkar med pösiga kuddar längst väggarna och korgstolar på andra sidan bordet. Väggarna var av gammal sten och det hängde lite torkade blommor i hörnen. I bakgrunden spelades en 70-tals låt och det doftade av nybakade kanelbullar.

- Vad ska du ha Caroline? frågade Linn.

Caroline vaknade upp från sina tankar och tittade konstigt på Linn.

- Nått ska du väl ändå ha?

- Jo, det ska jag väl, sade Caroline tvekande.

- Så?

Caroline tittade på de nybakade kanelbullarna som låg framför näsan på henne och spred sin söta och varma doft.

- En kanelbulle och en kopp te, sade hon.

- Bra val, sade killen bakom disken. Det är det godaste vi har.

Caroline tittade på honom. Han kunde inte vara mer än femton, fin­lemmad och vacker med havsblå ögon och spetsig haka. Han log mot henne och två perfekta tandrader strålade mot henne i sin vithet.

Han räckte henne en bulle och en kopp te. För en kort sekund rörde han vid henne. En lätt rusning gick från handen, in i armen ända ned till tårna. Föga anade hon att hon just vidrört Sexualitetens Gud.

Med ett frånvarande medvete gick hon och satte sig med de andra. Hon hörde inte vad de sade utan kunde bara koncentrera sig på känslan som fortfarande pirrade i hela kroppen. Samtidigt som hon förskräcktes av känslan, njöt hon av värmen som böljade i henne. Det dunkade lätt i underlivet, men hon förstod inte vad som skedde med hennes kropp. Det enda hon visste var att ett sug efter mer beröring skrek i henne

Plötsligt kände hon ett stort behov av att åka hem. Hon reste sig snabbt och tittade på de tre som förvånat tittade tillbaka.

- Jag är jätteledsen, men jag måste hem! Läxor ni vet.

Utan någon mer förklaring sprang hon ut. Med hjärtat i halsgropen åkte hon hem. Det gick alldeles för långsamt. Dunkandet i kroppen slutade inte, det var som blodet stod i brand.

Caroline visste självklart vad som hände med hennes kropp, men det skrämde henne. Även fast hon var välutvecklad och det hade hon varit länge, hade hon aldrig känt det hon nu kände. Hon visste inte hur hon skulle behandla det. Alla tidningar som hon läst där tonårsflickor frågat om hur man gör flängde runt i huvudet, men det gjorde henne bara förvirrad.

"Så ja, ta det lugnt lilla flicka," sade plötsligt Rösten.

Caroline blev förskräckt. Hon ville inte dela den här upplevelsen med någon manlig ande.

"Slappna bara av," sade han. "Låt ditt inre, självfallet inte jag, sköta resten. Låt dina händer bara följa sinnet. Jag lämnar dig nu. Jag kommer tillbaka när du kallar."

Så var han bort och Caroline märkte att hon var hemma. Hur hade hon kommit hit? Hade hon gått hit när hon tänkt? Hade hon inte suttit på bussen alldeles nyss? Tankarna snurrade i huvudet när hon klev in, fortfarande med dunkandet i underlivet och branden i sitt blod. Förvirringen och den lilla rädsla som hon känt var borta och hon gick upp på sitt rum. Där stod hon som handfal­len, men så långsamt drog hon av sig tröjan, knäppte upp BH:n. Bröstvårtorna styvnade när hon försiktigt rörde vid dem. Långsamt, nästan i slow motion, gled ena handen neråt. Knäppte upp byxorna och gled in, innanför trosorna. Det var varmt och våt, när hon kände på sig själv. Hon log njutningsfullt och lade sig på sängen. Sedan lät hon händerna göra resten.

Kapitel 5
Café dags

Tiden gick och Caroline började långsamt vänja sig vid Rösten och det hennes mor berättat för henne. Ibland pratade de lite om det, men oftast slutade det i att Caroline misstrodde det mer istället för mindre. Fast ju mer hon pratade mer Rösten desto mer övertygad blev hon. Det som hon däremot hade svårt att vänja sig vid var Patrics konstiga beteende. Från att först inte se henne, till att stöta på henne, sedan förneka det och nu slängde han elaka kommenterar omkring sig om henne. De blickar han gav henne var fyllda av ilska och ibland även hat. Caroline kunde inte förstå vad hon hade gjort för att väcka hans ilska och hon kände en viss smärta och sorg över att han inte tyckte om henne.
Det som styrkte henne var tjejen som alltid var med honom. Hon hade fått reda på att hon hette Linn och inte Linda.
Varje gång Patric betedde sig illa tittade Linn alltid beklagande på Caroline och det var hon tacksam för, men hon kände en viss ilska över Linns uppträdande också. Varför sade hon inte till honom istället för att bara sitta där och glo? Hon var verkligen irriterad på det, samtidigt kunde hon inte sluta att känna sorgen och smärtan. Dessa känslor väckte stor förvirring hos Caroline eftersom hon aldrig riktigt känt ett behov utav att människor skulle tycka om henne. Alla dessa känslor väckte ett krig inom henne och det blev svårare och svårare att tygla alla känslor som virvlade i henne. Det enda som höll henne uppe var tanken på jullovet. Då skulle hon få slippa alla människor och de tankar som rusade upp i hennes hjärna när hon såg dem. Allt tjat från lä­rarna skulle försvinna för några veckor. Många gånger hade hon varit nära att slå till dem när de stod och tjatade på att hon måste plugga mer och att hennes närvaro på lektionerna inte var till­fredsställande. Självklart hade hon tyglat sin irritation, men många gånger hade hon behövt skolka för att inte skrika högt åt dem som tillrättavisade henne. Följden av hennes handlande blev att lärarna tjatade ännu mera.
Många gånger frågade hon sig själv varför de inte kunde låta henne vara. Hon hade börjat gå på de flesta lektionerna och gjorde nästan hälften av alla de läxor hon fick vilket var en klar förbätt­ring gentemot förut. Hon gav dem ett finger och då tog de hela handen på en gång istället för att vänta tålamodigt på att hon skulle ge den till dem.
En bedrövad suck slapp ut mellan hennes sammanbitna läppar. Hon satt i biblioteket och för­sökte göra religion läxan, men tankarna flög bara runt och hon tänkte bara på gudarna och gu­dinnorna. Vilka vad de egentligen? Eller rättare sagt: vad var de? Hon visste att de var gudar och gudinnorna, men hur styrde de jorden. Hur gjorde de så att allt fick balans. Fast det var inte balans på jorden, så de var kanske inte allsmäktiga utan människor med lite speciella krafter.
Rösten kallade tillbaka henne till verkligheten.
""Du måste verkligen göra den här läxan, annars kommer hon sätta ett IG på dig i religion och det har du inte råd med. Du har redan IG i sam­hällskunskap och geografi."
"Jag vet, men det är så tråkigt!"
"Desto bättre att få det gjort," sade Rösten bestämt och började sedan hjälpa henne.
Caroline märkte att han visste mer än hon anat. Han fick henne att bli intresserad och med nytt intresse slängde hon sig in i religionens mystiska värld. Resultatet blev att läxan var färdig när lektionen började. Läraren blev förvånad när Caroline lämnade in den, men sade inget uppmuntrande. Istället tittade hon anklagande på Caroline.
- Om du hade börjat göra dina läxor lite tidigare kanske du kunnat supa in dig mer kunskap. Men nej då, istället har du börjat göra läxor nu! Ungdomar!
"Vad har jag nu gjort? Måste hon alltid vara så elak. Jag kan inte rå för att jag var som jag var. Jag har förbättrat mig. Kan hon inte då sluta att se ut som om hon äter femtio ex­tremt sura citroner innan hon går in på lektion."
"Du kan inte förvänta dig att alla ska tycka om dig."
"Nej, men man tycker ju att de borde uppmuntra en och inte se bistra ut när man har gjort en läxa."
"Jovisst det håller jag med om, men det finns en mening med allt."
"Jaja."
Lektionen fortsatte och Caroline satt och tänkte på något annat. Berömde sig själv lite grann, eftersom hon hade varit duktig med festandet också. Hon hade bara varit på tre fester under de två månaderna som hade gått och hon hade inte varit stupfull på någon av dem, bara lite smålul­lig.
Lektionen var slut och dagen likaså. Caroline gick till sitt skåp, hämtade sin mattebok. Hon hade faktiskt bestämt sig för att plugga lite på eftermiddagen, men innan hon kom iväg knackade någon på hennes axel. Caroline vände sig om och såg med förvåning in i Linns ögon, som Caroline såg nu, var ljusbruna.
- Har du lust att hänga med ut och fika? frågade hon.
Caroline tappade talförmågan, stod bara och såg med häpna ögon på Linns söta ansikte.
- Det e jag, Sara och Kristina, fortsatte Linn och låtsades inte om Carolines förvå­ning.
- Jo, gärna, men jag har inga pengar på mig, sade Caroline så fort hon hämtat sig.
- Äh, sade Linn och skakade bort påståendet med både ord och kroppsspråk. Jag har lovat att bjuda hela gänget, inkluderat dig, sade hon och petade Caroline i bröstet.
- Emm, sade Caroline och skruvade på sig.
Hon fann ett visst obehag av Linns intensiva blick. Den var så rakt på och det kändes som hon såg rakt in i henne.
- Vi drar nu, så du får ta och bestämma dig.
- Öh...
- Bra, då ses vi där nere, sade Linn samtidigt som hon gick, nästan studsade bort från Caroline.
Med ett litet lyckligt leende, som hon inte riktigt kunde förklara, lade Caroline tillbaka matte­boken i skåpet och stängde det bestämt, tryckte ned en liten klump av dåligt samvete som pock­ade på.
"Ska du inte ta med dig den i alla fall?" frågade Rösten.
Caroline förvånades över att han inte sade något förmanande. Han märkte självklart hennes förvåning.
"Det här är en av de saker som måste ske," sade han som förklaring till hennes oställda fråga.
"Hon är, eller kommer bli? Någon av de speciella människorna."
"Vad menar du?"
"Mer får jag inte säga. Egentligen fick jag inte säga det där heller, men jag tycker så mycket om dig så jag var bara tvungen att berätta lite."
"Du vet, du gör saken bara värre genom att säga massor med konstiga saker."
Rösten skrattade till, lätt och mjukt, men väldigt manligt.
"Ja, det kanske är det som är meningen! Men nu tycker jag att du ska springa ned till dem, an­nars kanske de sticker!"
"Ja... du kan du lova mig en sak?"
"Det beror på vad det är jag ska lova."
"Låt mig inte göra bort mig." Carolines röst var bedjande, nästan förtvivlad.
"Jag ska hjälpa dig på vägen, genom hela ditt vackra och fantastiska liv! Men gå nu!"
Caroline låste skåpet och sprang ned. Linn stod vid entrén tillsammans med Sara och Kristina.
- Ok, då drar vi då, sade Linn.

- Jag tror jag förstår. Det är lite svårt att greppa dock. Lite svårt att svälja med hull och hår bara. Fast samtidigt så är det lite som den där rösten som jag har i huvudet. Jag vet att den ska vara där, att det ska vara så för att det hör till mig och? mitt liv på något sätt. Samtidigt så är det svårt att acceptera, men jag vet att det händer. Jag antar att jag måste se nått slags bevis på det du just pratat om innan jag riktigt kan tro på det. Men det jag inte förstår är vad allt det här har med mig att göra.
- Jag kommer till det nu min älskling, sade Lena trött. Du vet dina ögon, hur de brinner med en inre eld. Det är tecknet för att man ska genomgå proven.
Caroline flämtade till och såg förskräckt på sin mamma.
- Jag kan inte! Jag har inte pluggat nått och?
- Caroline lugna dig, sade hennes mamma ömt. De prov du ska genomgå är inga vanliga prov.
- Vad är det för slags prov då?
- Jag vet inte, sade Lena. Men det är inget med ekvationer att göra, det kan jag lova dig.
- Tror du att jag har... dött någon gång?
- Nej, jag vet att du inte har gjort det. Det sa din pappa till mig.
- Så jag har en chans att rädda världen?
Lena nickade och Caroline tittade på henne.
- Ok... du kan sluta skämta nu mamma. Det första som du berättade det kan jag nästan acceptera som sagt, men det här? Rädda världen, jag? Haha! Det var det mest skrattretande jag hört. Jag tror jag dör av skratt, sade Caroline medan hon skrattade för fullt.
- Jag kan inte tvinga dig att tro på det. Men med tiden kommer du inse, tyvärr, att det jag berättat för dig här idag är sant. Rösten i ditt huvud är din förbindelse mellan gudarna och gudinnorna. Han berättar vad de vill och hjälper dig under dina prov, men han hjälper dig inte med allt. Bara vägleder dig. Rösten i ditt huvud kallas för Din Andlige Beskyddare. Du har även en Jordlig Beskyddare som gör samma sak som Din Andlige, men Din Jordlige är fysisk så att säga.
Caroline slutade att skratta.
- Så du vill påstå att jag ska genomgå några prov som du inte ens vet vad de är för några, rädda världen från nån jävla galning som jag på nått sätt ska hitta. Och hur ska jag rädda världen? Slå honom medvetslös, binda honom och slänga ned honom i en vulkan?
- Jag vet inte hur du ska rädda världen, sade Lena undvikande.
- Men jag ska rädda världen?
- Ja, sade Lena sorgset. Förlåt mig.
- Förlåt dig? För vad? För att du först berättade något som verkade rätt trovärt och sen utnyttjar mig på det här sättet? Mamma, vad tror du? Att jag ska tro blint på det här?
- Nej, det trodde jag inte.
Caroline tog ett djupt andetag för att lugna ned sig. Allt det här var totalt befängt, men ändå...
- Så... den här Jordlige Beskyddaren bör stå mig rätt nära eller hur så att den kan beskydda mig, eller?
- Kanske, kanske inte.
- Mamma är du min Jordliga Beskyddare?
- Nej, vännen min. För om det varit jag hade Rösten börjat tala till dig som bebis. Det är näm­ligen så att Din Andlige Beskyddare inte kan börja tala med dig förrän du har träffat Din Jordliga.
"Men det måste innebära? Mannen i skogen!"
"Alldeles riktigt, du e en smart flicka."
"Du e..."
"Din Andlige Beskyddare, alldeles riktigt det med. Två poäng till dig!"
Caroline tog att djupt andetag och försökte lugna ned sig.
"Har du lyssnat på den här konversationen?"
"Självklart, jag är alltid med dig."
"Det låter lite äckligt."
"Okej, inte exakt hela tiden, men jag är alltid medveten om vad du gör, ser, hör, känner o.s.v. Sen så kanske jag inte uppmärksammar så mycket ifall du petar dig i näsan eller något liknande och jag kan även koppla bort när jag märker att det är dags att lämna dig ifred. Annars hade det som sagt varit väldigt äckligt."
"Okej... så vad har du att säga om vad min mamma har berättat för mig."
"Allt är sant. Varför skulle hon ljuga för dig? Jag kan berätta exakt samma sak fast lite mer detaljrikt om du vill?"
"Nej, tack jag har fått nog för idag. Jag antar... att det bara är att acceptera på nått sätt. Du är ju ändå verklig. Mamma av alla människor skulle definitivt märka om jag var schizofren."
"Jag kan lova dig att du inte är det så du behöver inte oroa dig, men jag har lite ärenden att göra så vi hörs senare."
Caroline kände att han försvann, inte bara för att det blev tyst utan för att det blev tomt på ett oförklarligt sätt.
- Caroline, sade Lena försiktigt.
- Ja, mamma, sade hon.
- Accepterar du det här? Accepterar du ditt öde?
- Jag accepterar det du har sagt och jag ska verkligen göra allt för att skärpa mig. Jag lovar. För jag antar att jag inte har något annat val, men om det visar sig att du ljugit för mig kommer jag aldrig förlåta dig!
- Bra. Och oroa dig inte. Det kommer dröja ett bra tag innan det slutliga provet kommer. Du har hela livet på dig. Och jag ljuger inte för, jag har ingen anledning att lura min egen dotter.
- Det låter bra att jag i alla fall har hela livet på mig. Då hinner jag samla på mig många erfarenheter. Fast det där om att acceptera mitt öde tycker jag inte riktigt om. Jag vill inte acceptera mitt öde ifall det är hemskt. Då tänker jag ändra på det och forma det efter hur jag vill ha det. Varför ska jag acceptera saker som gör ont?
Med de orden reste sig Caroline upp ur sängen och gick in i duschen. Hon mådde smått illa, på grund av alkoholäventyret förra natten, men lite på grund av det hon hört nu på morgonen också. Det kändes väldigt overkligt, men det kändes fortfarande rätt. Som om hon vetat det hela tiden bara det att hon glömt bort det och att hennes mamma nu påmint henne. Känslan skrämde henne lite, men gjorde henne samtidigt trygg.
Hon suckade djupt. Vad mer fanns det att göra än att tro på det hon hört, hon hade ju ändå en röst i huvudet. Sen fick hon se vad livet hade i beredskap åt henne.
Lena såg fundersamt efter sin dotter.
"Åh, min älskade. Jag vet vad som väntar både dig och mig. Du kommer sörja så och jag... Jag ska göra allt som står i min makt för att orka så länge jag kan. Finnas så länge jag kan, för jag vet att du kommer behöva mig, men sen... jag kan inte för­hindra mitt öde och då... Min älskade dotter. Min älskade lilla Caroline."

Gudarna och Gudinnorna hurrade av glädje när de hörde vad Caroline hade sagt.
- Det här ser mycket lovande ut, sade Framtidens Gudinna lyckligt.
- Ja, jag önskar att proven kan börja snart så att vi ser om hon är den vi hoppas på, sade Dö­dens Gud.
- Ja, kan vi inte börja på en gång! Nästan skrek Hoppets Gudinna.
- Nej, sade Tidens Gud. Vi måste följa tidens gång. Vi kan inte förhasta oss så att det blir fel igen. Det har vi inte råd med. Dessutom måste hon få smälta det hon hört innan vi tränger oss på för mycket. Det här borde kommit för många år sedan så att hon kunde vant sig mer, men nu är det som det är och det enda vi kan göra är att anpassa oss efter det.
Ödets Gudinna satt tyst och såg sina fränder tala ivrigt om den flicka hon hade valt. Hur kunde de bli så lyckliga över några få ord? Hon visste att det krävdes så mycket mer än ord. Det krävdes vänskap, kärlek, lojalitet, vilja och framförallt handling. Nej, än kunde inget förtäljas om framtiden. Mycket skulle ske innan ödet skulle följas, eller brytas. En dag om många år skulle de få svaret.

Kapitel 4

Gudarna och Gudinnorna, röster och andra ting

 

-   Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans, sade Lena. Det finns så mycket att säga och en del hör inte riktigt ihop med det andra, men jag tror att jag börjar med att be­rätta om gudarna och gudinnorna.

   Lena tittade upp i taket innan hon började tala igen.

-     Du känner ju till några av de olika religioner som finns, kristendomen, islam, buddhis­men, hinduismen och judaismen. Glöm dem allihop. De är bara en bluff, skapade av män­niskan för att trösta sig själva. De som egentligen är de högre makterna är gudarna och gudinnorna. Varje gud och gudinna har sitt ansvarsfulla uppdrag. Det kan vara att se till att regnet kommer, eller att man ska få kärlek. När då en människa ber till Gud, eller Al­lah, eller vad man nu ber till, om till exempel kärlek, ber man i själva verket till Kärlekens Gudinna. Om man ber om ett barn, ber man till Livets Gudinna. Ifall någon är skadad ber man till Helandets Gudinna. Ibland kan det ske att någon som dör ska fortsätta att leva och då arbetar Helandets och Livets Gudinna tillsammans för att återuppliva denna män­niska, men varje gud och gudinna följer sitt öde och människans öde. De kan inte göra något som inte redan är bestämt av Ödets Gudinna, hon är den mäktigaste av dem alla och bestämmer varje individs öde, även gudarna och gudinnornas. Jag vet inte hur de olika gudarna och gudinnorna vet vad de ska göra för att följa en människas öde. Det är ett mysterium även för de som vet mer än vad jag vet.

   Lena gjorde en paus så att Caroline kunde smälta den information hon hade fått, sedan började hon igen.

-          Självfallet finns det mer än tre Gudinnor. Regnets Gud, Dödens Gud, Gudinnan Över Allt, Framtidens Gudinna, Hatets Gud, Utseendets Gud och Gudinna, Personlighetens Gud, Sexualitetens Gud och Gudinna. Ingen vet riktigt hur många olika det existerar, antagligen lika många som det finns uppgifter för att kunna styra ett universum. I alla fall, du vet att alla olika religioner har sitt sätt att se på hur världen skapades, men alla har de fel. Jorden skapades som vetenskaps­männen säger och då skapades även gudarna och gudinnorna. Jag vet inte och jag tror inte någon vet det heller, hur det gick till. Kanske skapade de sig själva eller så gav någon an­nan starkare makt dem liv. Den första gudinnan som skapades var Ödets Gudinna. Innan de andra kom till existens var hon tvungen att ge sig själv ett öde. Vilket öde hon valde vet bara hon själv, eftersom hon är den enda gudinnan som är stum. Sedan föddes en ny gudinna och Ödets Gudinna såg på en gång att denna gudinna var full av liv och ömhet. Hon blev då Livets Gudinna och på så sätt var hennes öde förseglat. Så fortsatte det tills alla gudar och gudinnor fått sitt öde.

 Gudarna och gudinnorna hade inte heller någon inverkan på hur olika organismer kom till, lika lite som de skapade världen. De skapade inget liv alls, däremot gav Livets Gudinna tillå­telse till att olika organismer fick liv och på så sätt gav hon liv till saker och ting. Fast hon lade sig aldrig i evolutionen. Hon gjorde bara det som var hennes öde, gav liv till orga­nismer som skulle leva, men hon skapade dem aldrig.

-     Allt låter ju helt knasigt? Hur kan man ge liv till något utan att skapa det?

-     Jag vet, allt låter verkligen konstigt och det tog lång tid innan jag trodde på det här och när jag väl gjorde det så? ja, då tog det ytterliggare en tid innan jag förstod något.

-     Ok, jag förstår att det är svårt, men... jag ska försöka förstå.

-     Ja, djur och växter utvecklades. Djuren och växterna fick inga öden, så i många miljarder år var Ödets Gudinna sysslolös. Så en dag utvecklades den första, intellektuella människan. Ödets Gudinna kände att nu var dagen kommen, hennes sanna arbete skulle börja och hon gav den första riktiga människan sitt öde. Sedan började hennes plågande jobb, eller rättare sagt öde. För varje nytt människoliv som föddes gav hon det nyföda barnet ett öde. Aldrig någonsin hade en människa ett exakt likadant öde. Sedan skedde något som ingen kan förklara. Ett barn föddes, en mycket stilig pojke sägs det, men han var ond. Riktigt ond, inte en gnutta godhet rörde sig i hans ådror. Ingen empati fanns i hans svarta hjärta och på något sätt visste han om gudarna och gudinnorna. Ingen vet om det var Ödets Gudinna som såg till att det blev så. Det enda man vet är att pojken växte upp till en man och gav sig ut på en resa för att finna ett sätt att förinta henne och de andra. För om han förintade varje gud och gudinna skulle han överta deras makt och han skulle styra alla de krafter som de har. För att förhindra att detta skulle ske bestämde sig Ödets Gudinna för att göra något hon aldrig gjort förut. Hon gav en människa två öden. Det ena var att han skulle möta den här mannen och dö i striden mot honom. Det andra ödet var att förändra det ödet, att helt enkelt inte dö när han stred mot honom. Människan var en godtrogen liten pojke, men han fick utstå jobbiga saker för att visa att han dög. Bara om han kunde förändra sitt öde kunde han vinna över den onde mannen som girigt sökte efter makt. Pojken vars namn ingen minns nämns nu som Ödes Dödaren.

   Hon harklade till. Allt pratande gjorde henne torr i halsen, men hon ville inte avbryta nu när hon såg att Caroline lyssnade så noga.

-     Ödes Dödaren, fullföljde sina prov och sedan även sitt uppdrag. Han dödade mannen och på så sätt förändrade han sitt öde, men sedan gick något snett. Han blev ond och det som skulle blivit en lugn framtid, blev till ett helvete. Gudarna och gudinnorna visste inte vad han skulle göra, men de misstänkte att han skulle göra samma sak som mannen som han hade dödat, velat göra. Ingen vet om Ödets Gudinna visste om det som skedde med honom, ifall det var hans öde eller om han på något sätt hade brutit sig loss från sitt öde helt när han inte hade dött. Gu­darna och gudinnorna bestämde sig för att något måste göras och självfallet blev det Ödets Gudinna som skulle ordnade saken när de hade bestämt vad som måste ske. Det de hade kommit fram till var att det enda sättet att döda Ödes Dödaren var att finna en män­niska och låta den gå igenom vissa prov. Om personen klarade proven skulle denne vara starka nog att möta honom. Saken var den att om personen misslyckades med sitt prov kunde ingen annan själ försöka. Den själen var tvungen att genomgå proven i varje liv tills den klarade dem, men när de klarat dem kunde de ändå inte möta honom, för man var tvungen att klara proven första gången man försökte, i det första livet?

   Lena blev tyst och såg fundersam ut.

-     Jag tror, sade hon dröjande, att jag måste förklara lite med det där om livet och döden.

-     Det låter som en bra idé. Jag fattar ingenting just nu. Alla dessa själar och första liv gör mig alldeles förvirrad.

-     När du dör löses din själ upp i små partiklar och sprids ut i världen. När en ny själ ska bil­das blandas olika partiklar från många olika själar. Ibland kan man ha en känsla av att man kän­ner igen en person som man aldrig har träffat, anledningen till det är att många av själspartiklarna har träffat rätt många av den andres själ. Ibland kan det hända att en väldigt stark per­son bestämmer sig för att fortsätta finnas till. Den blir då till en ande, men det finns få an­dar eftersom det inte finns så många individer som är tillräckligt starka för att fortsätta att vara kompakta själar. Saken är den, att den person som går igenom proven inte kan välja om själen ska lösas upp eller inte. Själen förblir hel och man återföds ganska fort igen. Du minns inget från ditt förra liv, men du lär dig snabbare och förstår saker bättre eftersom din själ har varit med om det förut. Förstår du?

-     Så min själ består av massa partiklar. Och när jag dör så kommer dessa att upplösas och bilda en ny själ. Men om man är en sån där person som genomgår de där proven så upplöses inte själen utan föds på nytt i en ny kropp.

-         Ja, du har förstått alldeles riktigt!

-         Men? det finns ju mer människor nu, alltså fler själspartiklar än vad det gjorde förut, hur går det ihop?

-         Själs Guden ser helt enkelt till att skapa fler, för varje människa består alltid av ett exakt antal själspartiklar.

-         Okej? hur många då?

-         Ja du, sade Lena och kliade sig i huvudet. Om jag inte minns helt fel är det tre miljoner.

-         Så det är i alla fall inte något konstigt nummer utan jämna 3 miljoner. Skönt det!

-         Haha, lilla gumman då. Kan jag fortsätta att berätta?

-         Visst, gärna för mig.

-         Hmm, vart var jag?

-         Att en person som går igenom proven alltid återföds till samma person.

-         Så var det. När personen till slut klarar alla sina prov i ett och samma liv fick den som sagt inte möta Ödes Dödaren, eftersom de inte klarat dem i sitt första liv. De levde ett normalt liv tills de dog och då löstes själen upp och nästa individ som Ödets Gudinna trodde hade en chans fick ge­nomgå proven. Än har ingen klarat dem i sitt första liv.

   Lena blev tyst och svalde många gånger. Caroline som trodde att modern var färdig satt och såg andäktigt på henne.

Klockan var halv tolv när Caroline med rädsla i bröstet raglade hemåt. Ideligen tittade hon bakåt för att kontrollera att inte Jonas följde efter henne. Avskummet Jonas. Hon hade litat på honom! Eller lita var ett starkt ord, för Caroline litade inte på någon men det han hade gjort var oförlåtligt. Hon skulle aldrig kunna känna sig lugn i närheten av honom igen.

Caroline äcklades av tanken på hans händer som girigt hade gripit efter henne när hon blivit riktigt packad. Hur han kysst henne och sedan hade hon hans hand på sitt lår som smekt sig uppåt mot hennes sköte. Hon hade sagt till honom att sluta, men han vägrade. Istället hade han slängt sig över henne och börjat knäppa upp först sina jeans och sedan hade han försökt samma sak med hennes, men då var gränsen nådd. Utan tanke hade hon slagit till honom. Det hade inte varit en örfil utan ett kraftigt slag med knytnäven. Det gjorde fortfarande ont i handleden. Inte hade hon trott att det skulle göra så ont. Tum­men värkte också. Kan det ha varit för att hon hade haft den inuti handen? Var det inte där man skulle ha den när man slog?

När hon hade slagit honom hade hon raglat ut. På något sätt hade hon fått på sig skorna och jackan och här var hon nu. Raglande som en fyllgubbe och hon hade ingen aning om vart hon var. Det enda hon visste var att hon var förbannad och att om hon förlorade den ilskan nu skulle hon falla ihop och dö i kylan, för nu var det kallt. Inte alls den behagliga värmen som hade varit för en vecka sedan.

En tår började rulla nerför Carolines kind. Irriterat torkade hon bort den med en hand som ska­kade av kyla, men innan den första tåren var bortstruken föll en till och sedan ytterliggare en. Snart grät Caroline för fullt och hon föll handlöst ned på marken. Krafterna var slut och hon kunde inte resa sig upp. Hon var frusen och ensamheten borrade sig in i henne. Hon hade aldrig känt sig så ensam som nu.

Tårarna fortsatte att rulla och det var en sådan lättnad att få gråta ut. Caroline kom att tänka på när hon sist hade gråtit. Hon var nio år då och hade skrapat upp halva armen så att blodet forsade, när hon hade fallit ned från ett träd. Några från sexan hade retat henne så grovt att hon hade be­stämt sig för att aldrig gråta mer och det hade hon hållit fram tills nu.

Med ett svagt kvidande kröp Caroline ihop vid vägkanten. Tårarna var slut, men tankarna var långt ifrån borta.

Bilder från unga år spelades upp. Ord som hade slängts mot henne bara för att hon hade livlig fantasi, eller de gångerna de hade tråkat henne för att hon inte hade någon fader. De hade hittat en hackkyckling, men Caroline hade inte givit upp. Fast hon hade lyckats med att komma in i ett gäng som förstörde sina liv. Inga sanna vänner hade, det hade aldrig funnits nå­gon som hon hade kunnat tala med, förutom en person; hennes mamma. Hon hade alltid funnits där, men Caroline hade aldrig velat ta emot hennes hjälp.

"Åh, min älskade mamma! Om jag bara hade lyssnat på dig. Om du bara hade fått hjälpa mig. Om bara? Men nu är det för sent. Jag kommer förfrysa. Dö i min ensamhet."

För första gången i sitt liv gav Caroline upp. Alla hennes krafter var slut och det kändes som om de aldrig skulle komma tillbaka.

Svart, allt blev långsamt becksvart.

 

Någon lyfte upp henne. En svag lukt av sand nådde hennes näsa, men det var ingen vanlig sand­lukt för det luktade inte smuts. Det var snarare en torr, ren lukt, som hade något jordnära. Kanske berodde det lite på cederträ lukten som svagt hängde runtom.

Hon kände svagt en arm i knävecken och en vid skulderbladen. Huvudet slängde runt, men slutade så fort hon lades ned igen. En molande värk fanns i kroppen och hon började hacka tän­der, men nu var hon inne i värme, men vart? Inte i ett hus i en värmande säng, men det var varmt och ganska mjukt. Ett svagt brummande hördes, var det en motor? Långt bort i fjärran kunde hon höra en omtänksam mansröst. Hennes pappa? Nej, hennes pappa kunde det inte vara, han var död och hon hade aldrig träffat honom lika lite som hon hade hört hans röst.

Allt var i ett stort dimmoln. Hon simmade fram i ett hav av svart vatten, men hon kunde ändå höra några ord som mannen sade.

- Lilla vän, det är nog värre än jag misstänkte... Om bara våra vägar hade möts innan... Du måste gå upp i vikt, få lite muskulatur skulle inte skada. Måste vara den där rökningen som gör att du inte tar åt dig den näring du ska... Det var tur att jag kände på mig att du ramlat igen. Jag e bara så himla ledsen att jag inte kunde ta emot dig den här gången, men jag varnade dig faktiskt. Det gjorde jag. Lilla vän. Lilla lilltjej. Allt kommer bli bra. Jag ska hjälpa dig. Jag måste hjälpa dig, för det är mitt öde.

Den lugna mansrösten vaggade henne i dvala igen. Det kändes lugnt. Samma lugn som sänker sig över det nyföda barnet när modern vaggar det i sina armar och trycker det mot sitt bröst.

 

När Caroline vaknade igen lös solens strålar på hennes ansikte och på en av händerna som inte låg under täcket. Lena satt på sin trästol och såg på sin dotter med otroligt bister min. Caroline hade aldrig sett sin mamma så arg och sammanbiten. Hon förstod nu vart hon hade ärvt gåvan, eller kan­ske förbannelsen, att bli riktigt arg.

- Mamma, viskade Caroline.

Rösten var bedjande, nästan skrikande efter hjälp. Ögonen brann intensivt, men med en dämpad och sorgsen eld.

- Snälla förlåt mig.

Tårarna rann hejdlöst igen och ögonen skrek efter förlåtelse.

Lenas bistra min mildrades, men än var hennes ansikte format efter ilskans drag. Hon klev inte fram och omfamnade sin dotter, den impulsen stoppade hon. Först var hon tvungen att prata or­dentligt med henne, hur ont den än gjorde i bådas hjärtan. Fast helt iskall var hon självklart inte. Hon reste sig upp och drog med sig stolen till sängkanten. Där satte hon sig ned och tog den hand som inte låg under täcket i sina egna, lite rynkiga händer.

Lenas ömhetstecken kändes konstiga, eftersom ilskan fortfarande brann i hennes ögon.

- Nu ska du lyssna noggrant Caroline, sade Lena med en röst som varken var ilsken eller vän­lig bara otroligt lugn och kall. Jag vet inte vad du hade gjort som gjorde att du låg där vid vägkanten, men om den snälla och godhjärtade mannen inte hade kört förbi skulle du ha dött! Fattar du? Ditt liv skulle vara över och jag skulle aldrig mer få se dig! Att förlora både sin dotter och sin man! Caroline du är mitt liv. Utan dig skulle jag inte vara något! Ja, du har givit mig många smärtor och sorger, svarade Lena på Carolines frågande ögon, men du är min dot­ter och jag älskar dig så djupt att det skär i mitt hjärta varje gång jag tänker på vart du har kommit.

Även Lena hade börjat gråta nu och Caroline hade tagit fram sin andra hand och lagt den på sin mammas knä. De såg in i varandras rödgråtna ögon och båda log ett matt, men otroligt kärleks­fullt leende mot varandra. Lena fortsatte att tala.

- Jag älskar dig verkligen och jag vet vad som ligger på dina axlar. Det berättade nämligen Ri­kard för mig några månader innan du föddes.

Caroline märkte tydligt att hennes mamma inte vilja säga, när hennes man hade dött. Istället försökte hon tänka positivt, på sin dotter som hade fötts. Plötsligt slog det Caroline något annat också.

- Mamma, vet du vad det är för röst som talar i mitt huvud? frågade Caroline sin mamma med en svag aning om att hon skulle veta svaret.

"Jag visste det! Jag förstod att det inte bara kunde varit en dröm när Rickard kom och berättade att Rösten kommit till henne. Det är alltså dags att börja förklara," tänkte Lena medan en djup och sorgsen suck forcerade genom henne. "Jag visste inte att det skulle så tidigt. Eller det är egentligen väldigt sent, men jag önskar att det aldrig skulle ske. Jag vill så gärna bespara henne från all smärta, men jag antar att hon måste få veta sanningen någon gång."

- Ja, svarade Lena utan att visa den förvirring hon kände. Ja, det gör jag.

- Åh, snälla berätta för mig! Utropade Caroline, nu med intresse och nyfikenhet i de brin­nande ögonen.

- Ja, jag ska berätta, men du måste lova mig en sak Caroline, för jag tänker inte berätta om du inte lovar.

- Jag lovar!

- Bra. Du ska lova mig att sköta dig. Du ska sluta att dricka, röka och festa. Du ska sluta att umgås med de människor du gör och du ska gå till en ungdomsmottagning och testa dig så att vi kan vara säkra på att du inte har någon könssjukdom.

- Men mamma, jag behöver inte gå till någon ungdomsmottagning.

- Nähej, varför inte det?

- För att jag e oskuld.

Ett förvånat uttryck bildades i Lenas ansikte.

- Är du? frågade hon med ett nästan barnsligt glatt ansikte.

- Ja.

- Bra, mycket bra, sade Lena nu med lättnad glänsandes i ögonen.

- Resten kan jag lova och svära på att jag ska göra så gott jag bara kan.

- Vad svär du på?

- På min fars grav, sade Caroline och hennes röst och ansikte berättade bara om ärlighet och allvar.

- Bra, sade Lena och nickade. Då ska jag berätta vad som finns inom dig och till en viss del vad som ska ske. För en del saker har jag fått? Berättat för mig.

Lena lutade sig tillbaka i sin stol och såg på sin dotter som förväntansfullt låg och väntade på historien. Hon såg ut som ett litet barn, så som hon hade sett ut när hon var sex år. Lena mindes det som om det var igår. Hur hon brukade sitta och berätta historier för sin söta lilla flicka.

Hon harklade sig. Lade på en liten spänd stämning för att få den speciella känslan, sedan bör­jade hon tala med förställd röst, så att hon skulle låta som en gammal tant som berättade om en gammal sägen.

Kapitel 3

Ilskan hos en flicka och en moder

 

En vecka hade gått sedan Caroline sett den mystiska kvinnan och hört en röst i huvudet. Patric hade blivit normal igen och hade inte givit någon antydan om händelserna förra måndagen. Hon hade accepterat rösten som talat till henne i hennes huvud. Hon visste inte riktigt hur egentligen, men ju mer hon tänkte på det desto mer korrekt kändes det. Som den var en del av henne som varit borta alldeles för länge. Hon kunde inte riktigt förklara känslan, men det kändes helt enkelt bra att ha den där. Även fast det var lite läskigt. Som tur var hade den inte sagt något under veckan så hon hade kunnat tänka över saker lite grann. Hon skulle fråga Lena också om vad det var för något. Hennes mamma hade betet sig annorlunda under en gångna veckan och Caroline misstänkte att det hade med att Lena visste att rösten hade börjat tala till henne.

Nu satt hon med Patric i biblioteket och jobbade med biologiarbetet. De sade inte ett ord till varandra, vilket Caroline uppskattade obeskrivligt mycket. Snart började tankarna flyga som vanligt. De hade gjort det de se­naste dagarna och som vanligt blev Caroline förbannad på sig själv när hon märkte att hon drömde sig iväg.

"Herregud! Snälla låt mig bli vuxen! Det här är så barnsligt, jag orkar inte med dessa drömme­rier? Hmm? Det kändes konstigt att inte vara bakfull igår. Konstigt, men ändå skönt. Mammas förvånade, men lättade leende var faktiskt skönt att se. Att ett par ögon kan ge en sådan? Till­fredsställelse? Kanske inte rätt ord, eller? Hrm? Jag undrar om allt i måndags egentligen bara var en dröm. Kvinnan kan säkerligen vara en dröm och rösten också, men mannen? Nej, det var för fysiskt så att säga? Hans brinnande ögon, precis som mina! Jag undrar vem han är? Kanske någon avlägsen släkting till pappa som ingen vet om? Så måste det vara, men e det inte lite orim­ligt? Nej, han måste vara en släkting."

"Eller inte."

Caroline hoppade skräckslaget till. Rösten hade inte talat till henne under den gångna veckan. Inte ens när hon försiktigt frågat efter den, men innan hon hann tala vidare med den kallades hon tillbaka av omvärlden.

- Caroline, sade Patric försiktigt.

Caroline tittade upp utan att säga ett ord, hennes ilskna ögon sade det rösten inte gjorde.

"Varför var han tvungen att börja prata nu? Precis när jag? Tagit mig modet? Äh, sluta löjla dig. Varför skulle du va rädd för en simpel röst som svamlade massor med saker i ditt huvud?"

Patric såg retligheten stråla ut från Caroline, men han svalde klumpen som hade samlats i hal­sen.

- Du får ursäkta mitt beteende förra måndan. Emm... Hrm... Jag vet inte vad som flög i mig.

Han skruvade på sig och tittade på sina händer som nervöst satt och vek ett papper. När det inte gick att vika det mer vecklade han upp det igen. Sedan tittade han upp, men flackade fortfarande med blicken.

- Jag brukar inte vara så och... Hmm... Jag menade inget. Snälla bli inte förbannad. Tyvärr e jag inte intresserad och... Erm... I måndas... Det var som om nån annan talade de ord jag sa till dig. Bad mig att säga dem och... Emm...

Patric tystnade och såg förtvivlat och bedjande in i Carolines ögon som brann kraftigare än vanligt.

- Det var den sämsta bortförklaring jag har hört! utbrast Caroline. Inte jag som talade? När vi har jobbat färdigt med det här ska du låta mig va! Fattar du? Aldrig tala, eller se på mig igen!

Caroline blev förvånad över sin egen ilska. Hon visste inte vart ifrån den kom. Kanske var det för att hon var irriterad på sig själv eller var det kanske så att hon blev besviken när Patric sade att han inte var intresserad? Hon visste inte och inte intresserade det henne särskilt mycket heller. Hon var arg och ögonen sände ut små eldsflammor av ilska.

- När jag tänker efter, fortsatte Caroline, kan du göra den här skiten själv! Utan min hjälp!

Hon reste sig så snabbt att stolen ramlade. Bibliotekarien hyschade irriterat när hon stormade ut från biblioteket.

"Jävla kärring," tänkte Caroline.

"Lilla vän, varför en sådan ilska?"

Röstens lugn och fråga som var helt berättigad gjorde henne ännu argare.

"Håll käften! Låt dina kloka frågor begravas i någon annans hjärna."

"Det kan jag inte."

Caroline svarade inte, tog bara upp sin mobil och ringde Cecilias bror.

- Hej, sade han häpet, men glatt.

- Hej, svarade Caroline frånvarande, även fast det var hon som hade ringt.

- Du köpte inget av mig till helgen.

- Nej, mamma hotade me allt möjligt om jag inte va hemma i helgen.

"En lögn, men ändå en vit lögn."

- Ok.

- Men du, när slutar du jobbet ida?

- Äh, jobbar inte ida. E sjuk.

"Patetiska jävel. Varför säger du inte bara som de e, att du e bakis?"

- Har du sprit kvar? frågade Caroline.

- Ja, vill du ha?

- Mmm, men jag har inga pengar.

- Nemas problemas, du kan få lite. Känner mig generös idag.

- Tack, kommer om fem minuter.

- Sure. See you later baby.

Caroline svarade inte, bara stängde av telefonen. Hennes mamma skulle inte kunna nå henne. Det skulle få förödande konsekvenser.

"Vad gör du?"? frågade Rösten förebrående.

"Skit i det du så lever du längre."

"Kan inte leva längre. Jag är redan död."

Ett förvånat flämt slapp ut mellan Carolines läppar.

"Du är vad?"

Inget svar kom, vilket ledde till att Caroline struntade i det. Eller rättare sagt hon försökte intala sig själv att hon inte hade hört det, men ett frö hade ändå börjat gro inom henne. Ett frö som satte igång ännu flere tankar och det var precis det Rösten hade velat.

Långsamt skulle fröet växa upp till ett stort och ståtligt träd. Rösten skulle bli vattnet som reg­nade ned på det blivande trädet. De människor som fanns runt Caroline och de som skulle komma skulle bli myllan och hennes egen nyfikenhet och kärlek som faktiskt fanns inom henne skulle bli solen som satte igång fotosyntesen.

Svenskan var slut och Caroline hade inte tänkt en enda konstig tanke igen, hon hade ansträngt sig och även lyckats med att rikta sin uppmärksamhet till tavlan och Marie. Nu var det biologi, även det ett ämne som Caroline oftast gick till. Just nu höll de på med hjärtat, vilket intresserade henne väldigt mycket, därför bestämde hon sig för att gå på den lektionen också.

Det fanns en till anledning varför hon gick till biologin. I hennes biologi klass var det en kille som var riktigt snygg och han var även en sådan kille som inte ville ha Caroline. Det var därför Caroline ville ha honom, för att hon visste att det skulle bli en hård kamp att få honom och hon tyckte om utmaningar. När hon hade vunnit och fått sin vilja igenom kände hon alltid en stor tillfredsställelse.

Killens namn var Patric och han stod utanför klassrummet med några av sina vänner när Caroline kom. En av vännerna var en tjej vars namn Caroline inte riktigt mindes, men hon trodde att det var Linda eller något liknande.

Caroline satte sig på en stol och tittade på Patric medan hon väntade på att lektionen skulle börja. Han var väldigt snygg med blont, vågigt hår som gick ned till mitten av nacken. Ögonen var klarblå och även fast det var en bit in på hösten, hade han fortfa­rande en lätt solbränna. Kindkotorna var tydliga, ögonfransarna var långa och lika mörkbruna som ögonbrynen. Han var muskulös och det som man riktigt såg var hans underarmar som var väldigt kraftiga. Caroline hade hört att han tränade karate och hon antog att det var anledningen till hans fantastiska underarmar.

Det hördes en dov duns bredvid Caroline och hon tittade upp. Bredvid henne hade en av hennes festpolare slagit sig ned.

- Du kommer aldrig få honom, sade tjejen vars namn var Cecilia.

- Tack, sade Caroline surt.

Hon tyckte inte om Cecilia, men hon var en nödvändig vän för hennes bror Jonas köpte ut sprit åt henne och Caroline köpte av Cecilia. Oftast köpte Caroline av Jonas personligen för hon fick det mycket billigare på det sättet, eftersom Jonas var en av många killar som längtade efter att få ha henne naken bredvid sig.

- Jag säger bara sanningen. Förresten, blev din morsa skitförbannad på dig?

- Nä, bara besviken.

- Min skällde ut mig som fan, men det funkar ju inte, sade Cecilia med ett gällt irriterande skratt. Jag gör samma sak varje helg och jag får alltid höra samma utskällning. Det har inte funkat än och det kommer antagligen aldrig funka, undrar när hon slutar å tjata?

- Aldrig, hon är din mamma och du borde vara glad att hon bryr sig. Det finns ju de som inte ens har en morsa.

- Äh, inget att bry sig om. Tänk vad allt skulle vara lätt om morsan slutade att tjata. Jag skulle kunna festa och knulla runt hur mycket jag ville. Jag får inte sätta in P-stav för henne för då kommer jag glömma kondomen. Då sa jag till henne att det är klart jag kommer ?glömma? kondomen, det är ju därför jag ska ha P-stav. Då började hon tjata om könssjukdomar. Jag skiter i om jag får klamydia eller nåt annat, jag vill ändå inte ha barn så jag skiter i om jag blir steril.

Caroline bet sig i läppen för att inte komma med en spydig kommentar. Istället stängde hon av öronen och riktade sitt intresse mot Patric igen. Han var verkligen perfekt byggd och vad hon kunde se helt symmetrisk.

Hon hade aldrig riktigt pratat med honom, men han verkade snäll mot sina vänner och när hon hade tappat sina papper en gång hade han hjälpt henne att plocka upp dem. Det var inte många som gjorde en sådan sak.

"Herregud Caroline, du har gått och blivit kär i en kille som du aldrig kommer få och du blev det för att han plockade upp några papper som du hade tappat. Lägg av med dina barnsliga tankar och bli vuxen istället! Du kan inte bete dig som en barnrumpa! Du e vuxen, inte en liten fjortis som springer runt och ojar sig över allt."

Hon bet sig i underläppen, en vana hon hade när hon tänkte, var irriterad eller i största allmänhet inte hade något att göra.

"Aldrig att jag ska bli svagsint och bli sårad. Jag har sett för mycket av svikna människor och jag ska aldrig låta någon svika mig."

Även fast Caroline tänkte dessa tankar kom det en gnagande känsla av att hon handlade fel, men hon trängde undan den som hon alltid gjorde med sina jobbiga känslor. Som hon gjorde med alla känslor, för hon var rädd för sina känslor och för andras känslor, men det erkände hon själv­klart inte för sig själv och definitivt inte för andra.

Hon satt fortfarande och bet sig i läppen när Cecilia petade på henne och sade att de skulle gå in. Hon var så inne i sina tankar att hon inte märkte vart hon gick. Med ett ljudligt dunsande gick hon rakt på Patric. Hon föll huvudstupa ner på golvet och det skulle han också gjort om inte en av hans vänner tog tag i honom innan han drämde i golvet.

- Se dig för, sade en av hans tjej kompisar.

- Ja, han kunde gjort illa sig till sin viktiga gradering.

- Ey, take it easy, sade Patric. Det e ju inge att bråka om! Hon tänkte lite. Det gör man ibland, i alla fall smarta tjejer.

Caroline rodnade kraftigt och bet sig i läppen på en gång, men hon lade på minnet att tjejen som hon trodde hette Linda stod och såg förargat på de två som hade varit otrevliga mot henne.

- Här, sade Patric och sträckte fram handen.

Caroline tog handen och hon kände hans styrka när han nästan drog uppe henne.

- Du gjorde dig inte illa va? frågade Caroline.

- Nej, de e lugnt! Min polare tog emot mig. Det gick nog avsevärt mycke värre för dig.

Han sträckte fram handen för att borsta av henne, men Caroline ryggade förskräckt tillbaka.

"Se, men inte röra."

Patric ryckte bara på axlarna och vände sig till sina vänner igen.

De satte sig på sina vanliga platser. Caroline gjorde samma sak och Cecilia satte sig bredvid henne.

- Smart sätt att få kontakt på, sade hon.

- Äh, käften på dig, sade Caroline irriterat. Låt mig va, du vet att jag gillar biologi.

- Ja, för att Patric gör det.

Caroline svarade inte utan ägnande sin uppmärksamhet åt läraren Airi, som var japan, istället. Hon hade genomgång om de olika rummen i hjärtat och hur klaffarna fungerade. Det var väldigt intressant enligt Caroline, men Cecilia blev snart uttråkad och när Caroline inte pratade med henne bestämde hon sig för att gå ut. Hennes ursäkt var att hon behövde gå på toaletten.

Caroline andades lättat ur när Cecilia hade gått.

"Äntligen kan jag ägna mig åt lektionen utan hennes pladder i mina öron. Jag blir så himla trött på henne! Jag fattar inte att hon inte fattar att jag inte tycker om henne! Vem som helst skulle fatta det, men inte hon inte. Hon är nog för korkad för det."

Caroline log åt sin tanke.

"Ja, hon är för korkad att inte använda nåt slags skydd, så då är man nog tillräckligt korkad att inte fatta att jag inte vill ha med henne att göra."

Plötsligt vaknade hon upp av att någon drog ut en stol bredvid henne och satte sig där.

- Kan inte vi jobba ihop, du e ju bra på det här med biologi vad jag fattar det som, sade äga­ren till rösten

Caroline tittade åt vänster för att se vem det var. Hela hennes kropp spändes och hjärtat började panikartad banka i hennes bröst. Bredvid henne satt Patric med ett riktigt Patric-leende. I sin för­våning kunde bara Caroline slänga ifrån sig ett stelt leende.

- Sådant hårt leende. Varför denna hårdhet, jag trodde det var killens jobb.

Caroline rodnade när hon förstod Patrics skämt.

"Gud, vad fort han har förändrats. Till att inte prata mig till att flirta med mig som om han skulle dö om han inte fick mig. Jag förstår inte."

- Möjligtvis ja, men vem har sagt att jag inte e kille, sade Caroline i bara farten.

"Vart tusan har min fantasi tagit vägen? När jag som bäst behöver den flyger den ut genom fönstret som om den inte ville ha med mig att göra längre!"

- Dina former säger emot att du skulle vara kille. Dessutom dras jag inte till samma kön.

"Han är intresserad, men vad har fått honom att ändra sig så fort? Jag fattar verkligen inget! Denna dag, jag pallar inte! Låt mig vara!"

- Ska vi starta eller ska vi dra in på en toalett, sade hon sarkastiskt utan att tänka sig för.

- Det andra alternativet lät väldigt bra i mina öron. Vad hade du tänkt göra med mig då?

- Inget! Håll käften och jobba! Sade Caroline högt och argt, men hon var inte alls arg på Pa­tric utan på sig själv.

"Hur kan jag vara så jävla dum! Caroline bete dig inte som en liten hora, för det är du inte! An­das och var dig själv, inte någon svansande liten fjortis. Skärp dig på en gång!"

- Är det något problem här?

Det var Airi som hade kommit fram till dem. Hon tittade förebrående på Caroline. Hennes ögon förtalde om undran, men Caroline gled undan med blicken. Ingen skulle få henne att känna skuld, det räckte med hennes mamma.

- Har ni valt vad ni ska arbeta med? frågade Airi.

- Nja, inte riktigt än, men vi funderar på att fördjupa oss i om hur de vita blodkropparna funge­rar, sade Caroline snabbt.

- Det låter bra. Det är ingen som har valt det ämnet än.

Airi gick därifrån, nickandes belåten för sig själv som om det var hennes närvaro vid bordet som hade gjort att Caroline kommit på vad de skulle jobba med och på sätt och vis var det ändå det. Om inte hon hade kommit skulle Caroline inte ens kommit på tanken om att jobba om vita blod­kroppar, men när hon hade sett den stora snorkråkan som satt i lärarens näsa hade hon kommit att tänka på sjukdomar och de vita blodkropparna var kroppens immunförsvar.

- Smart drag, viskade Patric sensuellt i hennes öra.

- Ge upp, jag kommer aldrig bli din. Nu jobbar vi, jag går till biblioteket.

Med de orden reste sig Caroline upp och gick ut från klassrummet, hon kom inte tillbaka och inte heller gick hon på någon mer lektion den dagen. Istället vandrade hon in i skogen och gick på en ganska upptrampad stig. Tankarna snurrade i huvudet som en virvelvind och hon kunde inte sortera en enda av dem. Hela tiden kom nya tankar upp och blandades med de gamla och snart visste hon inte vad hon tänkte längre. En djup suck forcerade genom hennes kropp och hon gav upp att försöka sortera tankarna. Hon beslöt sig för att bara gå. Det fungerade självfallet inte, men när hon började tänka igen var det lugna tankar som hon flög in i. Hon var så djupt inne i sig själv att hon snubblade över en utstickande fot. Hon var tjugo centimeter från marken när hon kände två händer ta emot hennes fall. Händerna rätade upp henne och vred hennes kropp emot händer­nas ägare.

- Du va mig då en konstig människa. Går och faller över andra, sådan dragningskraft har jag väl ändå inte?

Caroline såg förvånat in i en mans leende ansikte. Han hade en liten rännil av svett rinnandes längst med tinningen och kinden, ner mot halsen. Näsan hade en lustig, sned form. Det var som om han fått den sönderslagen och sedan hade benet inte växt rakt. Ögonen var blå och hade en oförklarlig glöd. På kinderna och runt munnen hade han två till tre dagars skäggstubb.

Hon synade resten av honom. Han var medellängd och lite mullig och håret var kortklippt och blont. Hennes ögon fastnade för hans stora händer. De var dubbelt så stora som hennes.

- Förlåt, stammade hon ursäktande. Det var absolut inte meningen. Jag tänkte för mycket, el­ler nej, jag tänkte inte alls, i alla fall inte vart jag satte fötterna.

Hon fortsatte att rabbla upp ursäkter, men hon visste inte varför. I vanliga fall skulle hon bara ha tittat på mannen och sedan dragit, men något sade till henne att tala. Mannen utstrålade ett lugn och en värme som var nästintill omänsklig. Hela hennes inre sade att ursäkterna som hon stammade fram inte var till något värde. Han brydde sig inte att hon hade snubblat över honom, men samtidigt visste hon att om hon inte sade ursäkterna skulle han inte stå och le som han gjorde nu.

- Ta det lugnt lilla vän. Jag ska inte slå ned dig bara för att du råkade snubbla över min fot när jag stod och stretchade, dessutom så förstår jag inte vad du säger. Ena stunden tänkte du, men andra stunden tänkte du inte?

- Jag... stammade Caroline, inte ett ljud kunde hon få fram.

"Vad är det som sker?"

Till hennes förvåning svarade en röst i hennes huvud.

"Det som borde ha skett för länge sedan."

Caroline ryckte till. Var det hon själv som hade svarat, eller var det någon i hennes huvud som pratade med henne? Hade hon gått och blivit schizofren som Gollum i Sagan Om Ringen?

"Jag vill inte vara schizofren!" utropade hon i sitt huvud och den här gången fick hon inget svar.

En lättnadens suck slapp ut mellan hennes läppar.

- Så ja, det ser bättre ut. En ung tjej som du ska inte ha sådant bekymrat ansiktsuttryck, det förstör din ungdom och jag antar att du inte vill se ut som jag i förtid.

Ännu en gång log mannen sitt mjuka leende och Caroline tittade bara stumt på honom.

- Äh, ingen skada skedd! Jag måste springa färdigt min runda. Har varit slarvig med trä­ningen de senaste månaderna. Vi kanske ses någon gång, men håll dig på fötterna! Jag kanske inte finns i närheten nästa gång du faller!

Mannen log ett sista leende, vände sig om och sprang i väg. Caroline stod stumt och såg efter honom. Hon stod där i en halvtimme, tittade och förundrades. Plötsligt slogs hon av en tanke.

"Han hade likadana ögon som jag! De hade exakt samma glöd, det där brinnandet!"

"Ja, du bör tänka över det mina kära vän. En dag ska du se in i de ögonen igen och vet då att ditt öde närmar sig sin början."

Där var den igen. Rösten i hennes huvud! Vad var det för något?

"Jag håller på att bli galen! Först en kvinna med vit klänning utanför mitt hus, tankar som inte bör tänkas, människor som inte är sig lika och nu det här! Det måste vara spriten! Från och med nu ska jag inte dricka mer! I alla fall inte mer än en gång varannan vecka."

"Låter bra. Din lever mår inte så bra av allt ditt supande."

"Tyst! Jag vill inte ha dig där inne!"

"Du är så illa tvungen! Ditt öde har börjat närma sig sin början och ingen kan förändra det som sker just nu, inte ens du."

Caroline skakade ilsket på huvudet så att håret flaxade. Med bestämda steg gick hon hem och stupade i säng på en gång, men innan hon somnade kunde hon höra rösten i sitt huvud säga igen.

"Ditt öde börjar närma sig sin början. Detta är början till början, minns det och du kommer att vara lycklig när den dagen kommer, som du ska prövas."

Utpumpad av trötthet, även fast klockan bara var fyra, somnade Caroline. När hon vaknade skulle hon bara minnas gårdagen i ett svagt dis. Inget skulle vara tydligt, bara mannens mjuka leende och hans brinnande ögon.

Dagbok, jag har inte skrivit i dig på femton långa år. Femton långa år av väntan och sorg. Äntligen är hon funnen! Jag såg på en gång att det var hon, ingen annan än de vars uppdrag ingen vet, har sådana ögon. Jag är bara så ledsen. Ledsen att ingen har kunnat hjälpa henne förrän nu, men nu är processen igång. Allt har börjat snurra nu och jag hoppas bara att våra öden kom­mer att flätas samman på ett lätt sätt. Det skulle inte vara bra om våra öden skulle vara skilda, hur skulle jag då kunna hjälpa henne?

Dagbok, jag fruktar när den dagen kommer. Den dagen då jag inte längre...

Nej, jag skall inte skriva sorger längre. Lyckan och hoppet har ju kommit åter med denna flicka! Snart ska lugnet äntligen strös över världen. Så länge har vi väntat, så länge?

Kapitel 2

Början till allt

Caroline stängde irriterat av väckarklockan. Hon vred sig in mot väggen och somnade om.

Täcket rörde lite på sig, Caroline var på väg att vakna, men hon vaknade långsamt och för varje minut som gick kom hon ännu mera försent till skolan. Efter en halvtimme satte sig den yrvakna tonåringen upp i sängen. Hon rullade med nacken och axlarna för att komma igång, sedan tittade hon på klockan. Förvåning löpte i hennes ansikte, men det var inte för att hon var försenad utan för att hon bara var en timme sen. I vanliga fall brukade hon sova till elva på måndagar för då hann hon till svenskan, en av de få lektioner hon brukade vara på.

- Ah, då hinner jag äta frukost, sade hon högt till sig själv samtidigt som hon reste sig upp och sträckte lite till på sig.

Hon gick fram till fönstret och drog upp persiennen. Solen lös in med ett mjukt och bländande ljus, Caroline var tvungen att titta bort, men innan hon gjorde det kunde hon se någon som stod utanför hennes fönster. Det såg ut som en kvinna med långt svart hår och en vit klänning. När Caroline hade hämtat sig från det starka ljuset och tittade ut igen stod det inte längre någon där. En rysning gick längst med Carolines ryggrad och det var ingen behaglig rysning, utan en sådan som säger att något oroväckande är på gång.

"Vad tusan är det som händer?" tänkte Caroline. "Det är något som inte stämmer, först igår när jag var öppen gentemot mamma och nu någon konstig människa med konstiga kläder som står utanför mitt fönster."

Hon skakade av sig känslan av obehag, men även fast hon lyckades fanns tanken och rysning kvar i hennes undermedvetna. Något var på gång och hennes känsla sade henne att det inte var något som skulle göra henne glad.

Med bestämda steg för att bli av med de sista tankarna av olust gick Caroline till badrummet och duschade. Sedan gick hon till köket och åt frukost. När det var en halvtimme tills svens­kan började gick hon in i badrummet igen och sminkade sig. När det var en kvart innan svenskan började gick hon ut ur huset, låste dörren och tog skogsvägen till skolan. Hon hann precis i tid. Svenskläraren Marie höll upp dörren åt henne när hon kom. Marie sände ett leende mot Caroline, Caroline log tillbaka. Hon tyckte om Marie, för hon brydde sig inte om hur hon skötte sig i de andra ämnena utan hon var glad så länge Caroline kom till svenska lektionerna och var aktiv.

Caroline gick till sin vanliga plats, längst bak i vänstra hörnet där hon kunde se ut över hela skolgården. En varm solstråle lös på Carolines arm när hon lade den bredvid fönsterkarmen. Hon förvånades över att solen lös både starkt och varmt när det var i mitten av oktober.

"Så fort kan väl ändå inte växthuseffekten förändra klimatet?" tänkte hon.

Hon kom att börja tänka på filmen The Day After Tomorrow som hon hade sett för ett år se­dan. Där hade det gått några dagar och sedan var världen helt förändrad, men alla hade sagt att det inte kunde gå till på det sättet.

"Fast tänk om det kan det? Tänk om vi snart går till en ny istid? Då måste vi ju utrymma hela Sverige nu på en gång!"

Snabbt och utan att tänka på att hon satt på en helt vanlig svenska lektion reste sig Caroline. Stolen föll bakåt och slog mot golvet med ett ljudligt dån. Allas huvuden vändes åt hennes håll.

- Vad är det Caroline? frågade Marie förvånad att bli avbruten i sin genomgång.

Caroline tittade förvånat sig omkring och för första gången på många år rodnade hon.

"Hur kunde jag flyga runt med mina tankar och låta dem löpa så här? Det är ju barnsligt! Her­regud, hur ska jag tala mig ur den här knipan? En istid är ju knappats på väg. Vad tusan tänkte jag på? Snabbt Caroline, kom på en bra kommentar."

- Mitt ben somnade och jag ville få igång det igen, sade Caroline.

"Snyggt, väldigt klyftigt," tänkte hon. "Fan, det där var en av de mest korkade ur­säkter jag någonsin har kommit med."

Fast Marie godtog den och fortsatte att ha sin genomgång om adverb. Medan hon gjorde det satt Caroline och svor åt sig själv. Hon var riktigt förbannad att hon hade förlorat sig i tankar som inte hörde till verkligheten. Hon hatade sig själv när hon kom på massor med fantasihistorier, särskilt när hon gjorde det bland människor.

Om Caroline hade vetat att hennes fantasi och snabbtänkthet en dag skulle rädda hennes liv hade hon låtit tankarna fortsätta att flöda.

Kapitel 1

Huvudvärk

Caroline var vaken, hennes dunkande huvud kunde intyga det. Ändå öpp­nade hon inte sina ögon för hon visste att hennes mamma Lena satt på en gammal och ganska sliten trästol bredvid sängen och väntade på att hon skulle vakna. Caroline ville inte se in i Lenas ögon, för hon visste vad hon skulle se där, ilska blandad med sorg och undran. Hon kände alltid dåligt samvete när hon såg in i de ögonen, men hon hade aldrig tänkt på att hon kunde sluta att dricka så mycket att hon behövde åka in till polisen. Caroline hade inte den viljan att sluta, det var en del av henne och det hade det varit ända sedan hon var elva.

Caroline var kvinnlig för sina femton år. Hon var lång med ståtlig hållning och vackert utformat ansikte. Håret var långt, svart och svallade alltid rakt nerför hennes rygg. Det som var mest anmärkningsvärt var Carolines stora, vackra gulgröna ögon som ramades in av de långa, svarta ögonfransarna. Deras skönhet var inte bara deras färg, utan även elden som brann i dem. Det var en speciell glöd i dem som förtrollade alla som såg in i dem, killar som tjejer. Även fast Caroline var skönhetsgudinnan personifierad hade hon aldrig haft en kille. Hon var till och med okysst. Kanske berodde det på att hon var kräsen, eller så var anledningen helt enkelt att hon var rädd. Rädd för vad konsekvenserna skulle bli och om hon skulle kunna hantera dem.

Caroline drog ett djupt andetag, hon hade bestämt sig för att slå upp ögonen, för hon behövde en huvudvärkstablett. Hon lät ögonlocken fladdra lätt innan hon öppnade dem helt. Precis som hon hade trott satt hennes mamma på den gamla stolen och tittade på henne med de där sorgsna och ilskna ögonen. Lena sade inget utan sträckte bara fram ett glas med vatten och en Alvedon. Caroline tog den utan att säga något hon heller. Hon satte sig mödosamt upp. Huvudet dunkade kraftigare när hon satt upp och hon var nära att kräkas.

Bestämt svalde hon gallan som samlades och tog glaset från sin mamma. Med stor möda svalde hon huvudvärkstabletten. Lena tog det nästan tomma glaset från sin dotter och började snurra det mellan sina händer. Caroline visste vad som skulle komma, de hade haft liknande samtal förut och de började alltid med att hennes mamma började snurra något i sina händer.

- Caroline, började Lena. Varför utsätter du dig för det här? Varför utsätter du mig för det här? Snälla, jag ber dig bara om ett litet svar, ett svar Caroline.

Lena såg bedjande på sin dotter och Caroline tittade tillbaka. Hon tittade på sin mamma som såg mer sliten ut än någonsin. Hennes blåa ögon glänste av trötthet och sorg, det svarta håret hade hon klippt för att det hade varit så slitet att det mest såg ut som ett fågelbo och Caroline kunde se små stänk av grått i det. Caroline misstänkte att det inte bara var Lenas jobb som psykolog som hade färgat håret grått, utan även stressen som skapades av oron hon kände för sin dotter. Sin spetsiga näsa hade Caroline ärvt av Lena, däremot hade de inte likadana läppar. Medan Caroline hade ganska smala läppar hade Lena tjocka och fylliga som just nu såg alldeles för stora ut i det smala och tärda ansiktet

- Jag vet inte, svarade Caroline, samma svar som hon alltid gav.

- Jag tänker inte ge mig den här gången, sade Lena bestämt och Caroline kunde höra en skill­nad i hennes röst, något som hon aldrig hade hört förut.

- Du vet att jag inte heller ger mig, sade Caroline. Vi är lika envisa båda två.

- Det är skillnad på att var envis och orolig Caroline. Det är faktiskt en väldigt stor skillnad, så nu vill jag att du berättar för mig varför du gör som du gör. Har jag försummat dig på något sätt? Har jag inte varit en bra moder till dig?

Caroline var tyst ett tag, hon visste inte vad hon skulle säga.

"En dålig mamma har hon väl aldrig varit?" frågade hon sig själv. "Nej, det har hon inte. Ifall jag hade velat skulle hon ha gjort vad som helst för mig, men varför har jag då gjort som jag har gjort?"

Hennes tankar snurrade runt i huvudet för att finna svaret, för även fast hon var ganska elak mot sin mamma älskade hon henne och det kändes fel att inte svara henne. Helt utan empati var hon inte.

- Jag tror, sade Caroline prövande, att jag vill komma ifrån mitt liv. Komma ifrån verklighe­ten och bara vara i den lilla fantasi världen som jag har byggt upp. När jag dricker känner jag mig fri. Jag blir någon annan och jag slipper verkligheten.

- Varför vill du inte vara i verkligheten gumman.

- För att det är så, sade Caroline bestämt.

Hennes stund av empati var slut, men Lena var nöjd. Caroline var som en del av hennes pati­enter. Det kunde ta flera år innan de började tala om sina problem och sedan tog det ännu längre tid för dem att rehabilitera sig. Hon reste sig upp och tittade på Caroline. Hon tittade tillbaka, som hon alltid gjorde. Hon kunde inte minnas en enda gång som hon hade vikit undan med blicken, men den här gången gjorde hon det. För första gången på många år såg Caroline en otroligt stark vilja i sin mammas ögon och förstod att något höll på att förändras. Hon visste inte vad det skulle leda till, men något höll på att ske, både med henne och hennes mor.

- Jag börjar göra frukost. Ligg kvar tills huvudvärken har börjat släppa. Jag har ingen lust att torka upp en spya för att du har så ont i huvudet att du inte kan hålla inne med din värk i kroppen.

Med de orden lyfte Lena upp stolen och bar iväg med den när hon lämnade Caroline med sina funderingar.

Caroline kunde höra hur Lena höll på i köket, porslinet klirrade och kylskåpet öppnades och stängdes. Huvudet dunkade fortfarande än hel del, men hon hade inte samma yrsel längre. Lång­samt och försiktigt satte hon ner fötterna på golvet. Hennes tår greppade om ullmattan. Ännu långsammare ställde hon sig upp. Hon rullade på axlarna, men kände att hennes huvud inte tillät det än. Istället gick hon till köket. Frukosten var färdig att ätas och Lena satt vid köksbordet med en stor kopp te och en tidning som var tre dagar gammal. Hon sneglade nästan omärkligt över kanten på tidningen och tittade på Caroline. Hon kunde se att hon såg ut som alltid efter en kväll med alkohol, musik och en trevlig polisträff.

"Jag får antagligen vara glad för att hon inte har blivit våldtagen eller gravid än," tänkte Lena när Caroline satte sig ned vid det vit laserade matbordet.

- Här, sade Lena och sträckte fram en kopp rykande hett te.

Caroline tog tacksamt emot den och värmde händerna på den. Hennes händer var nästan alltid kalla. Det berodde på den dåliga blodcirkulationen hon hade fått utav att röka. Caroline visste att om hon bara försökte skulle hon kunna sluta, men hon hade inte den viljan. Rökandet var en del av henne, precis som drickandet och festandet.

Hon drack långsamt sitt te och under en väldigt lång tid sade varken hon eller Lena någonting. Tystnaden som var emellan dem talade sitt eget tydliga språk. Efter ett tag började ändå Lena tala. Det var mycket hon ville säga, men som hon inte riktigt kunde utrycka med ord, därför blev formuleringen inte den bästa.

- Caroline, du är min dotter, men du är även din fars dotter även fast du aldrig har träffat ho­nom. Varför liknar du inte någon av oss?

Lena bet sig i läppen, det hade verkligen blivit helt fel och hon ångrade sig att hon hade öppnat munnen. Även fast hon var psykolog var hon även mor och det resulterade i fel ibland.

- Om jag skulle vara som dig eller som den pappa jag aldrig talat med så skulle jag ju inte vara mig själv eller hur? Jag skulle bara vara en återspegling av någon, ett tomt skal utan någon som helst egen tanke. Om jag skulle bli som alla andra, då skulle jag inte längre vara jag.

Det tog några minuter för Lena att riktigt förstå det Caroline precis hade sagt, för även fast Caroline bara var femton år gammal var hon väldigt klok. Lena var stolt över sin dotters intellekt, men hon hade aldrig förstått varför hon bara slösade bort det.

- Väldigt klokt sagt, sade Lena till slut, men jag menade inte riktigt att du skulle bli det jag är eller vad din pappa var. Det jag menade var mer att du inte har något som jag har och han hade.

- Jag vet, sade Caroline lätt frånvarande.

Hon blev alltid lite frånvarande när man pratade om hennes bortgångna fader vilken hon aldrig hunnit träffa. Han hade dött i en bilolycka två veckor innan hennes födsel. Hennes mamma hade aldrig gift om sig, inte ens träffat någon annan.

Caroline visste att Lena alltid hade varit tystlåten, men hennes moster, Nina, hade berättat att sedan Rikards, Carolines pappas, död hade Lena blivit ännu mera tystlåten och det var sällan man såg henne le med hela ansiktet.

Caroline hade hört mycket goda saker om sin pappa, att han var en väldigt omtänksam och god människa. Han hade jobbat som läkare och det var på det sättet som Lena och han hade träffats. Hon hade kommit in med svåra skador efter att en av hennes patienter vilt hade börjat hugga henne med en brevkniv som legat framme på skrivbordet.

De hade byggt upp en stark vänskap under hennes vistelse på sjukhuset och efter att hon hade blivit utskriven hade de hållit kontakten. Allt hade slutat med ett lyckligt äktenskap som sedan slutade i sorg, men alla som hade känt Lena och Rikard kunde intyga att de hade älskat i nöd och lust till döden skilde dem åt. Många sade till och med att inte ens döden hade skilt dem åt, att en del av Lenas själ hade följt med Rikard i döden och att den enda anledningen att hon fortsatte att leva var för att hon skulle föda Caroline kort därefter.

Caroline ville inte tro på allt som sades om att hennes mamma inte hade någon lust att leva. Hon ville se sin mamma som en stark person som aldrig hade tvivlat, som alltid kämpade vidare och som aldrig gav upp och framförallt, hjälpte de som behövde hennes hjälp. Caroline var säker på att Lena såg henne som en av sina patienter, men självfallet som sin dotter också och det värmde hennes själ. Och detta var sant för Lena tänkte inte ge upp sin dotter, hon tänkte aldrig svika henne eller tvivla på att hon inte kunde bli en flicka som skapade sin egen historia.

- Om du vill kan jag berätta lite om din pappa så att du kanske kan skapa dig en uppfattning om hur han var? frågade Lena försiktigt.

Hon hade aldrig varit med om att Caroline hade varit så här samarbetsvillig och hon ville ut­nyttja varje sekund.

Caroline tittade upp och såg in i sin moders ögon. Lena kunde för första gången på många år se vilka känslor som döljdes i de brinnande ögonen: oländig sorg.

"Åh, min älskade dotter," tänkte Lena. "Min älskade dotter. Jag ska hjälpa dig. Jag ska göra allt som jag kan för att dina sår ska läka. Jag ska hjälpa dig. Jag lovar."

- Jag skulle väldigt gärna vilja hör om min pappa, men inte nu. Jag är inte redo än, jag tror till och med att jag aldrig kommer att vara riktigt redo, men kanske nån gång. När mitt hjärta inte längre värker av saknad för någon som jag aldrig har träffat och inte heller kommer att träffa. Jag hoppas att du förstår mamma och även fast du inte förstår får du helt enkelt acceptera och respektera det, för det är en del av mig.

- Självklart, sade Lena och sträckte fram sin hand för att stryka Caroline på kinden, men Caroline ryggade undan.

Lena suckade, det var fortfarande en lång bit kvar.

"Det är ändå otroligt hur hon kan se in i sig själv. Att hon är så medveten om sitt eget inre. Men det gör saken hemskare. Hon är fullt medveten om att det hon gör är fel, verkligen medveten. Jag vet att hon kan förändra sitt beteende om hon bara vill. Så vad ska jag göra för att hon ska vilja förändra det" tänkte Lena och tittade upp i taket. Hon hörde hur Caroline reste sig upp från stolen och gick ut från köket.

"En dag ska jag berätta," tänkte hon. "En dag ska du få veta vad livet har i beredskap för dig."

Prolog


Det var en kall natt i mitten av oktober 2005. Stjärnorna lyste klart på den nattsvarta himlen. En lätt vind blåste och de nästan lövlösa träden gungade lätt. En skata kraxade bortkommet i en stor björk, men Caroline märkte inte något av det. Hon lade aldrig märket till naturen och dess under och just den här kvällen var det omöjligt för henne att höra och se det som hörde livet till.
Hon var full, precis som de andra i huset. Hennes kropp följde musikens takt medan en hand förde en ciderflaska till hennes mun. Musiken och alkoholen fyllde upp hela hennes väsen, därför märkte hon inte när det kom in några polismän i rummet. Hon märkte inte att de kom emot henne och att en av dem sträckte fram en hand mot hennes axel och rörde henne, inte heller att de ropade på henne, musiken och alkoholen var henne övermäktiga. Allt flödade genom hennes kropp som en flod, vilken hade en stark ström av nysmält snö och is. Polismännen skakade på sina huvuden, de hade ingen aning om vad de skulle göra. Caroline var den enda som de inte hade fått ut från huset. En polisman pekade på stereon och ropade att nu skulle han stänga av den, för hans trumhinnor höll på att sprängas sönder. När han stängde av den slutade Caroline att dansa, hon hade äntligen vaknat upp från sin hypnotiska trans. Polismännen log lättade och han som hade stängt av stereon gick fram till henne och bör­jade försiktigt prata med henne för att inte skrämma upp henne, men han hade inte behövt oroa sig. Även fast Caroline var kraftigt berusad visste hon vad som höll på att ske, hon hade varit med om det många gånger.
- Vi ska ta dig till polisstationen, sade polismannen mjukt.
Caroline ryckte bara på axlarna, hon visste att det var lönlöst att streta emot.
- Visst, sade hon ointresserat. Vill du ringa min mamma? Numret finns i min mobil som för­hoppningsvis ligger kvar i min jacka. Det är den röda goose jackan.
Polismannen svarade inte utan lade sin hand på hennes axel och tryckte den mjukt.
- Du ska se att allt blir bra, sade han till henne.
- Det tror jag inte, sade Caroline och försökte skaka på huvudet, men det ända som hände var att hon nästan föll ihop.
När musiken var borta hade hon ingen referenspunkt att uppehålla balansen efter. Polismannen tog mjukt emot henne när hon föll mot golvet. Caroline log matt mot honom.
- Som sagt, jag tror inte att det kommer att bli så bra.
Med de orden somnade hon utan vidare i polismannens armar.